I länder som USA har entreprenörerna ofta kunnat få fram de små kapitalbehov som behövts genom att belåna sin [...]]]> Ett av de många hindren för startups och entreprenörer I Sverige har varit bristen på investeringskapital för såddfinansiering. I de första faserna av ett nytt företag kan kapitalbehovet vara så litet som under en halv miljon kronor.

I länder som USA har entreprenörerna ofta kunnat få fram de små kapitalbehov som behövts genom att belåna sin bostad eller genom investeringar från familj, vänner och dumskallar (FFF, Family, Friends and Fools), och ibland från affärsänglar. Den högre nivån av privat kapitalackumulation i ett lågskatteland som USA gör detta lättare jämfört med i Sverige.

Riskkapitalmodellen är inte anpassad för såddfinansiering. För en riskkapital-investerare är mängden arbete för att utvärdera en investering på 400 tusen kronor nästan lika stor som för en investering på tio miljoner. Förlusterna är mycket högre för såddfinansiering och den högre avkastningen kompenserar inte för allt arbete som behövs för att hantera en portfölj av många små investeringar.

Att bristen på såddfinansiering har varit en flaskhals i det svenska innovationssystemet har varit känt i över ett decennium. De redan existerande statliga investeringsorganen som Almi och Industrifonden är anpassade för utlåning och investeringar i redan etablerade företag. Organ som Vinnova och Tillväxtverket (f.d. Nutek) har finansierat tillämpad industriforskning, ofta i samarbete med större företag, men de har inte haft program som varit specifikt inriktade mot att hjälpa innovatörer att transformera sina innovationer till bärkraftiga startup-företag.

Vad den svenska staten har sett som särskilt otillfredsställande är att den höga procentandelen av BNP som spenderas på F&U i Sverige har producerat så få framgångsrika nya företag.

För att facilitera kommersialiseringen av vetenskapliga resultat från det svenska universitetssystemet har nya statliga program dragits igång de senaste åren. Deras syfte har varit att fylla gapet av otillräckligt stöd och finansiering i de tidigaste faserna av nya startups.

2005 grundades myndigheten Innovationsbron. De finansierar regionala inkubatorer och har även vissa medel tillgängliga för lån och såddinvesteringar.

Vad jag uppfattar som okonventionellt och intressant är att Innovationsbron som ett komplement till den traditionella rollen som affärsängel också erbjuder stöd för en omfattande verifikation av den teknologiska och affärsmässiga bärkraften av nya innovationer.

På detta sätt behöver entreprenören inte ens starta ett företag under den första utvärderingsfasen utan kan lägga all energi på att få en bättre förståelse av bärkraften och potentialen av det nya affärskonceptet. Vinnova kan sen erbjuda de mest lovande koncepten en djupare kommersiell och teknologisk utvärdering med prototyputveckling med upp till 2 miljoner kronor i sitt program Vinn Verifiering.

För några veckor sedan på ett seminarium lyssnade jag på den programansvarige för Vinn Verifiering Kjell Håkan Närfelt (tack Disruptive för tipset och inbjudan). En intressant observation var att det linjära planerings- och kontrollparadigmet verkar förlora förlora inflytande i innovations- och startupsfären.

Närfelt definierade sitt uppdrag som valorisering av F&U (valorisering är en term som betyder värdeskapande). Istället för att se verifiering och arbetet med tidiga faser i en startup som ett utvecklingsprojekt sa han att man ska se det som en lärandeprocess.

Det linjära kontrollparadigmet med rötter i industrisamhällets storföretag och MBA-skoleinspirerade managementkonsulting fungerar väl för stora företag som verkar på stabila och väldefinierade marknader. För miljöer med väldigt hög osäkerhet är det till liten hjälp att arbeta med ett ramverk som bygger på planer, prediktioner och avvikelser från plan.

För en startup är en bättre metod att använda Discovery Driven Planning (upptäcktsdriven planering) och vända upp och ner på de normala tumreglerna. Istället för att börja en marknadsanalys med makrobegrepp som marknadsattraktivitet är det bättre att börja med en analys av mikronivån med en förståelse av kundernas kontext och behov. Istället för att börja med en affärsplan är det bättre att gå igenom en omfattande verifieringsprocess först och skriva en affärsplan när man har mer fakta på bordet. Ett annat exempel på denna nya ansats i Vinnovas verifieringsprogram är ambitionen att göra en bredare prototyputveckling än bara av teknologin. Prototyputvecklingen bör också användas för att lära sig mer om kunderna och deras kontext.

Jag ser denna nya approach som väldigt lovande. Om du är en begåvad forskare i det svenska universitetssystemet och har tagit fram vetenskapliga resultat med kommersiell potential har staten krattat banan åt dig. Förutom dessa verifieringsprogram kommer regeringen (från 2010) att anslå runt 50 miljoner/år till åtta nya innovationskontor som ska placeras vid de stora universitetsorterna. Innovationskontoren kommer att vara den första kontaktpunkten för blivande entreprenörer och erbjuda stöd med bl.a. patentering och affärsmannaskap. Något som skiljer Sverige från de flesta andra västländer är att forskarna har rätt att behålla upphovsrätten till sina upptäckter såsom patent. Sverige har hittills haft svårt att attrahera internationella toppforskare på grund av höga skatter, mediokra löner och ett mindre inbjudande klimat. Löftet om att få behålla sina patent och dessutom få stöd för din startup kanske kan bli den magnet som övervinner dessa nackdelar.

Som det är just nu riktar sig dessa program enbart mot kommersialisering av vetenskapliga resultat. Om din startup ligger utanför F&U-området kan du inte få detta stöd och finansiering. Om några år kommer förhoppningsvis erfarenheterna från dessa program att kunna ompaketeras till nya program som riktar sig till lovande startups i alla sektorer av ekonomin.

Pingat på Intressant.