Företagsanvändare kan alltid låtsas som att tjänsterna är gratis men deras arbetsgivare kommer definitivt att notera om mobilräkningen är högre än hotellräkningen. På privatmarknaden är priskänsligheten [...]]]> Ett av de stora hindren för ytterligare tillväxt av mobila datatjänster (och lokaliserade tjänster i synnerhet) är de orimliga datatrafikavgifter som mobilkunder tvingas betala när de använder sina telefoner utomlands.

Företagsanvändare kan alltid låtsas som att tjänsterna är gratis men deras arbetsgivare kommer definitivt att notera om mobilräkningen är högre än hotellräkningen. På privatmarknaden är priskänsligheten mycket högre. Priserna måste komma ner för att denna marknad ska kunna nå sin potential.

Så länge efterfrågans priselasticitet är större än ett, kommer lägre trafikavgifter att leda till så hög volymtillväxt att de totala intäkterna ökar, trots lägre priser. Hela branschen skulle gynnas av en överenskommelse om att ta bort huvuddelen av roamingavgifterna, men detta finns inte ens med på kartan.

En enskild operatör kan se nyttan med att kunna erbjuda rimligt prissatt datatrafik till sina egna kunder när de åker utomlands. Men så länge andra operatörer inte är beredda att svara med ömsesidiga prissänkningar kommer hela branschen att fastna i ett suboptimalt tillstånd.

Problemet är att samma operatör som vill ge sina egna kunder rimliga priser inte har något incitament att sänka priserna för andra operatörers kunder som reser in i operatörens eget täckningsområde.

Det skulle inte hjälpa så mycket om två operatörer nådde en bilateral uppgörelse om att sänka roamingavgifterna. I de flesta länder finns det tre eller fler operatörer och så länge som telefonen kopplar upp sig mot den starkaste signalen kommer en bilateral uppgörelse bara att skapa ett lapptäcke av rimliga och hutlösa priser. Det skulle fortfarande vara förvirrande, öka osäkerheten och avskräcka från användning.

Även om de flesta operatörer samarbetade och bildade en klubb med ömsesidigt lägre priser, skulle detta arrangemang undermineras av att bara några stycken avhoppare vägrade att delta. Minoriteten av avhoppare skulle både kunna sko sig med hutlösa priser från andra operatörers kunder och dessutom dra nytta av en större totalmarknad i kombination med kundernas förväntningar på låga priser.

För operatörsmarknaden som helhet är det optimala sluttillståndet om alla operatörer väljer en samarbetsstrategi, men den optimala strategin för varje enskild operatör är att hoppa av alla eventuella samarbeten. Resultatet är att alla operatörer hamnar i ett det suboptimala tillståndet av ömsesidiga avhopp.

Detta kan modelleras med spelteori som ett n personers fångarnas dilemma. Här ges ett förenklat numeriskt exempel där en operatör (spelare A) spelar mot alla andra operatörer på marknaden (spelare B). Båda spelarna kan välja mellan två strategier: Samarbete (låga roamingavgifter) eller avhopp (orimligt höga roamingavgifter). Spelare A är den intressanta aktiva spelaren i detta spel och spelare B ska mer ses som en passiv dummy.

Om båda spelarna samarbetar kommer de att få 10 i vinst var, vilket skrivs (10, 10) för spelare A respektive B. Siffran 10 till spelare B ska tolkas som utfallet för varje enskild operatör i operatörspoolen B. Om spelare A väljer att hoppa av medan spelare B samarbetar blir utfallet (20, 9). Spelaren som hoppar av tjänar stort och får en vinst på 20 medan spelare B förlorar och bara får 9. Om både spelare A och B hoppar av blir utfallet (5, 5) vilket betyder att det totala utfallet för spelarna blir avsevärt lägre. Å andra sidan, om spelare A är den enda som väljer att samarbeta i en omgivning där spelare B hoppar av blir utfallet (2, 6) och A får bara 2 (istället för 5). Figuren nedan visar denna spelmatris beskriven på normalform.

Betalningsmatrisen visar strategin för en operatör (A) mot det övriga operatörskollektivet i de båda ytterlägena där antingen alla väljer att samarbeta eller alla hoppar av. Det är också möjligt att modellera betalningsutfallen när antalet teleoperatörer som väljer samarbetsstrategin går från 0 -> 100 procent (beskrivs här). Oavsett hur stor procentdel av operatörskollektivet som väljer att samarbeta vs. att hoppa av blir slutsatsen för spelare A densamma. Den dominanta strategin för spelare A är att hoppa av, vilket gör detta till ett klassiskt fångarnas dilemma för den aktive spelaren. För spelare B (alla andra) är detta inte ett fångarnas dilemma eftersom den dominanta strategin är att samarbeta även om en spelare (A) väljer att hoppa av. Problemet är att för varje individuell operatör är det en dominant strategi att hoppa av även om det gemensamma utfallet (det allmännas bästa) skulle maximeras om alla samarbetade.

Jag har inget enkelt svar på hur man ska ta sig ur detta suboptimala tillstånd. För några år sedan uppvisade den europeiska roamingen för röstsamtal ett liknande mönster tills EU Kommissionen gick in och tvingade ner priserna. Om industrin inte själva kan lösa detta kanske politikerna intervenerar igen, åtminstone i Europa.

Industrin kan möjligen hantera detta på egen hand om de marknadsledande operatörerna bildar en klubb och därefter utövar starka påtryckningar mot de kvarvarande operatörerna. Ett sätt att straffa avhoppande operatörer kan vara med väldigt ogynnsamma roamingavtal, alternativt att vägra roaming. Det skulle dock medföra att operatörklubbens kunder får en dålig tjänst med sämre geografisk täckning. Det kan möjligen också uppfattas som konkurrensbegränsande om en kartell av marknadsledare mobbade mindre operatörer.

För att bli effektiv och skydda sina kunder från att av misstag bli uppkopplade mot ett nät med orimligt höga priser, behöver en operatörsklubb troligen förse sina kunders telefoner med tekniska lösningar som hindrar detta. En sådan mjukvara skulle garantera att telefonen bara kopplar upp sig automatiskt till nät som är medlemmar i klubben, även om ett utomstående nät har högre signalstyrka. Detta är hanterbart för operatörernas egna telefoner men om kunderna bara har ett SIM kort blir det komplicerat om man ska kräva att kunderna installerar en app som kommer åt lågnivåfunktionalitet på nästan alla förekommande terminaler på marknaden.

Pingat på Intressant.

Det [...]]]> Har alla mobiloperatörer missat hur kunderna använder funktionen vidarekoppling till mobilsvar vid ej svar?  Om någon ringer till din mobil och du inte svarar kopplas samtalet vidare till röstbrevlådan. Vad som irriterat mig rejält efter ett antal missade samtal är att det inte går att ställa in en längre ringsignal än 30 sekunder innan vidarekoppling.

Det finns ett antal situationer där 30 sekunder är för kort tid, exempelvis: Är man ute på en bullrig gata är det inte säkert att man hör signalen direkt. Är man hemma och tillfälligt går till ett annat rum tar man ofta inte med sig mobilen. Telefonen kan vara nedstoppad i en igendragen ficka, eller en kvinna kan ha telefonen i handväskan. Nya smartphones är ofta större och klumpigare vilket gör att användare som inte vill ha de i kläderna stoppar ner dessa i en portfölj eller väska. Om man dessutom ska läsa på displayen för att se vem som ringer och sen fundera på om man vill ta samtalet kan det gå ytterligare några sekunder.

Själv vill jag gärna använda en ringsignal där telefonen är tyst och enbart vibrerar de 15 första sekunderna. Det är omöjligt eftersom det bara blir 15 sekunders ringsignal kvar om man missar den tysta vibrationssignalen.

Jag har varit beredd att byta operatör för att få 60 eller 90 sekunders ringsignal. Tyvärr hittade jag ingen operatör som erbjuder detta. Telia, Tre, Tele2, Telenor, Halebop och Djuice har alla 30 sekunder som maxgräns.

Detta är ännu ett exempel på hur företag i tech-sektorn som investerar stora resurser på market research, fokusgrupper och att segmentera kundgrupper missar det grundläggande. Jättarna i branschen konkurrerar så intensivt med avancerad högteknologi att de lägger mer uppmärksamhet på konkurrenternas erbjudanden och leverantörernas nya flashiga uppgraderingar än på sina egna kunder.

Jag har sagt det förut, problemet är att branschen inte förstår kundens mikrosituation och kontext när denne använder produkten.

Eftersom voice fortfarande är operatörernas viktigaste intäktskälla får varje förbättring och innovation inom detta område ett mycket stort genomslag. Operatörerna gör ett misstag om de betraktar rösttrafiken som en tråkig kassako med låg status vilken inte går att vidareutveckla. Titta bara på Google Voice för att få en idé om vad som kan åstadkommas.

Pingat på intressant.

Då var IPR-lobbyn (via MEP Roberto Barzanti) mycket nära att få igenom ett tillägg (Article 5.1  ”on incidental copying”) till direktivet som gjort internetoperatörer juridiskt ansvariga för de cachade kopior [...]]]> Konflikten mellan tech-industrin och upphovsrättslobbyn har pågått sedan 90-talet. Bråket om telekompaketet idag påminner mycket om kontroversen när EUs copyright-direktiv (2001/29/EC) skulle antas i EU-parlamentet 1999.

Då var IPR-lobbyn (via MEP Roberto Barzanti) mycket nära att få igenom ett tillägg (Article 5.1  ”on incidental copying”) till direktivet som gjort internetoperatörer juridiskt ansvariga för de cachade kopior som under någon tusendels sekund lagras i routrarna när internettrafiken transporteras i nätet. Operatörerna skulle bara få cacha innehåll som transporterades på nätet om de i förväg fått copyrightinnehavarens godkännande.

Eftersom all trafik på internet under transporten från ursprunglig server till användare hoppar från en router till en annan flera gånger på ett okontrollerat sätt kan bara trafik släppas fram som på något sätt garanterat inte bryter mot upphovsrätten. Om en IP-session passerar flera landsgränser måste trafiken vara laglig i alla mellanliggande led.

Tala om juridisk maximalism. Ett upphovsrättsbrott som pågår i några mikrosekunder och vilket routerägaren inte har några praktiska möjligheter att påverka med mindre än att man lägger ner hela sin verksamhet.

IPR-lobbyn hade mobiliserat enorma resurser för att påverka parlamentet 1999. IT-industrin, Cisco och teleoperatörerna var nära att missa vad som var på väg att hända. Telia var ett av de företag som reagerade först och de spelade en aktiv roll i motkampanjen. Till sist lyckades dock en storföretagslobby stoppa en annan och tillägget om juridiskt ansvar för cachade kopior i backbone-nätet föll.

Nu upprepas konflikten med andra förtecken, både i telekompaketet och när IPR-lobbyn med stöd av Pirate Bay domen försöker utvidga begreppet medhjälp till upphovsrättsbrott. IPR-lobbyns strategi är att tvinga operatörer och webbhotell att ta ansvar för innehållet i trafiken i deras nät och servrar.

Teleoperatörerna har konsekvent motsatt sig detta och min prognos är att de inte kommer att kompromissa en millimeter. De inser att om de börjar erkänna ett ansvar för innehåll öppnas dammluckorna på vid gavel för ett obegränsat ansvar för allt som händer på Nätet. Så det gör de rätt i.

Pingat på Intressant. Andra som bloggat om telekompaketet är bland annat: Opassande, Intensifier, HAX, MinaModerataKarameller, Klamberg

Nu har även AT&T begränsat sin mobila datatrafik. I de nya användarvillkoren säger AT&T att det är tillåtet att websurfa, använda [...]]]> I kritiken kring EUs telekompaket har många fruktat att principen om nätneutralitet är på väg att överges. Exempelvis har TeliaSonera sedan länge blockerat VoIP och fildelning i sina billigare abonnemang Mobilsurf Bas och Mobilsurf Alltid.

Nu har även AT&T begränsat sin mobila datatrafik. I de nya användarvillkoren säger AT&T att det är tillåtet att websurfa, använda epost och koppla upp sig mot företags intranät. Att ladda ner en musikfil man har betalat för är också tillåtet. Däremot är det förbjudet med applikationer som kräver extrem kapacitet som P2P fildelning, att använda sin smartphone eller netbook som server för applikationer eller att ha program igång som kräver ständig internetuppkoppling. Mest kritik har AT&T fått för att de stoppar streamad TV till mobilen från konkurrenter som Slingbox samtidigt som de har en egen tjänst AT&T Mobile TV.

Jag är tveksam till detta. AT&T har redan ett tak på 5 GB/mån och om de vill begränsa trafiken ytterligare kan de sätta nya lägre tak och kombinera det med en stegformad taxa.

Det framgår inte om detta är hårda spärrar eller enbart hotfull retorik för att skrämma användare med att deras abonnemang kan stängas av om de missbrukar dessa. Ur ett kundvårdsperspektiv är det naturligtvis vansinne med ett oklart regelverk som kombineras med hot om godtyckliga trakasserier mot kunder som använder sitt abonnemang ”fel”.

Att olika operatörer erbjuder olika paketeringar till olika priser borde inte vara något konstigt. Det som gör debatten om nätneutralitet så infekterad är den befogade rädslan för att internets öppna karaktär ska naggas i kanten på ett sätt som i förlängningen skapar ett slutet nät med massiv censur av kommunikations- och yttrandefriheten och möjligheten att skapa innovationer.

Jag inser att det ligger i operatörernas intresse att kunna segmentera marknaden och ta mer/mindre betalt för tjänster beroende på hur mycket trafik dessa genererar. Men om operatörerna vill kunna genomföra det måste de själva desarmera debatten om Net Neutrality.

De kan göra det på två sätt. Det första är att aggressivt motarbeta alla politiska censurförslag som förs fram från höger och vänster. (Jag tänker mig PR-budgetar i samma storlek som marknadsföringsbudgeten.) Det andra är att acceptera öppna segmenterade affärsmodeller så att telcos inte längre uppfattas som hotande slutna monopolister.

Pingat på Intressant.