Det verkar som att de verkligen fått till det, även om jag redan kan höra kritiken från nätlägret: Försök inte replikera ett döende format, prylar med en funktion begränsar användarnas gränslösa valmöjligheter och kommer att avvisas, gammelmedia är [...]]]> Bonnier R&D har utvecklat en koncept-läsplatta för tidskrifter som fått avsevärd medieuppmärksamhet (visas i en video-demo nedan).

Det verkar som att de verkligen fått till det, även om jag redan kan höra kritiken från nätlägret: Försök inte replikera ett döende format, prylar med en funktion begränsar användarnas gränslösa valmöjligheter och kommer att avvisas, gammelmedia är död, en RSS-feed är mycket bättre, var är Facebook integrationen, var är alla länkar, jag vill ha radio, det skulle vara cool med konsolspel, och så vidare.

Min tolkning av videon och kommentarerna från utvecklarna är att poängen med läsplattan just är att skapa den visuella upplevelsen av ett exklusivt livsstilsmagasin.

Om detta är deras mål har de fått upp spåret på något viktigt. I en värld som domineras av chat och tjatter, en brandslang av information overload, skräpskvaller om kändisar och snabb slarvig nyhetsrapportering finns det en marknad för den motsatta nischen. När du läser en tidskrift når du sista sidan, är klar, och känner tillfredställelsen av att ha avslutat något. Det händer aldrig med en RSS-feed.

Det finns åtskilliga människor som fortfarande njuter av en lugn minimalistisk estetisk upplevelse. En väl sammanhållen berättelse, superb kontroll över det skrivna språket, intressanta fakta, övertygande argument och vackra foton är fortfarande något som uppskattas.

I en tidskrift tvingar begränsningen av utrymme och det förbestämda formatet fram fokusering och koncentration. Detta är bra för både kvalitet och kreativitet, titta bara på de strikta reglerna för klassisk poesi eller begränsningen till 140 tecken i Twitter.

Om Mag+ designas med kristallklara färger och utmärkt läsbarhet kommer det att genomsyra de tidskrifter du läser på läsplattan med en känsla av kvalitet och angelägenhet som förloras på webben där allting är ett klick bort.

Ju mindre desto bättre, jag kommer tydligt ihåg hur jag förväntansfullt öppnade Harvard Business Review när de sex utgåvorna/år kom under 1990-talet. När de fördubblade antalet utgåvor fick de problem att fylla varje nummer med viktiga artiklar. Att plöja igenom alla numren började kännas som en börda, och jag kommer ihåg hur HBR förlorade magin.

Mag+ läsaren kommer inte att förhindra ett blodbad bland de tryckta tidskrifterna. Den väg med uttunnade redaktionella budgetar och fallande hantverkskunnande som många magasin (och dagstidningar) tagit för att hålla uppe vinsterna kommer att avvisas av konsumenterna.

Men runt 20% av publikationerna har en chans att överleva. De magasin som vågar gå motsatt väg och öka sina redaktionella budgetar kan använda Mag+ som en distributionskanal för att nå sina betalande läsare. Tänk på National Geographic, Nature, the Economist, Condé Nast Traveller och Vogue som de tidskrifter du kommer att läsa på Mag+

Pingat på Intressant.

Ett exempel är I-Tech’s Virtual Keyboard (introducerat 2005) med en röd laser som [...]]]> Någon gång kommer musen och tangetbordet att ersättas av något annat som det primära gränssnittet för att interagera med den digitala världen. Röstkommandon och penn- eller fingerstyrda pekskärmar är de mest kända kandidaterna men det finns flera andra mer avancerade teknologier under utveckling.

Ett exempel är I-Tech’s Virtual Keyboard (introducerat 2005) med en röd laser som projicerar ett tangentbord på vilken yta som helst. Du skriver och sensorerna detekterar vilken tangent som fick ljuset blockerat. Prislappen på 170 dollar har dock hindrat denna produkt från att nå en bredare marknad.

Virtual Laser Keyboard

Ett annat exempel är multi-touch skärmteknologi (flerfingerpek, multipek, flerfingerstyrning, svensk term saknas). I en imponerande demo från TED 2006 visas på tänkta sätt att använda denna med en stor skärm och en kraftfull dator. En enklare version av multi-touch har funnits i iPhone sedan 2007.

Produkten Microsoft Surface ser ut som ett soffbord och har funnits på marknaden sedan 2008. Den horisontella skärmen kan identifiera vilka föremål du placerar på ytan. Om du placerar din smartphone på skärmen och drar bilder till din mobil med fingret kommer de att laddas upp till telefonen (och vice versa). Så länge som prislappen ligger på 13,500 dollar kommer marknaden att begränsas till casinon, hotell och som blickfång för marknadsförings-events. Visuellt inbjudande video-demos från Microsoft finns här och här och en annan demo från Popular Mechanics finns här.

Microsoft Surface: multi-touch flat screen

Konkurrerande produkter är DiamondTouch Table från Mitsubishi, SmartSurface från Malaysia och iTable från PQ Labs. En mindre avancerad produkt med multi-touch är PC-modellen TouchSmart från HP. I den sjusiffriga prisklassen finns ”pekväggen” Multi-Touch Collaboration Wall från Perceptive Pixel vars kunder är USAs militär och företag som CNN (som använde den i sin studio under presidentvalet).

The Multi-Touch Collaboration Wall

De här teknologierna är häpnadsväckande och bör inspirera till kreativt tänkande kring nya och oväntade sätt att använda dessa. Du kanske tycker att en del av dessa demo-applikationer är lite fåniga men poängen är att demonstrera möjligheterna. Det är upp till dig, mig och alla andra att upptäcka vad som är killer apps för denna teknologi.

Hursomhelst, den prototyp som verkligen får tanken att svindla har utvecklats vid MIT Media Lab av den genialiske upppfinnaren Pranav Mistry i projektet SixthSense.

Han har en liknande vision om att sudda ut gränsen mellan den digitala världen och vår fysiska omgivning och göra det möjligt att interagera med datorer utan dedikerade in/ut-gränssnitt. Han använder standardprodukter och sätter ihop de till en sömlös upplevelse med ett bärbart system som är kopplat till mobilen. Han använder en mini-projektor för att visa text och bilder på godtyckliga ytor och en kamera för att skanna dina handrörelser och föremål framför dig. Mjukvaran till systemet kommer att släppas till Open Source utvecklare vilken dag som helst.

Luta dig tillbaks och upplev denna fantastiska presentation från TED India.

Pingat på Intressant.

Rykten om en Google Phone har flutit runt ett tag och [...]]]> Google gör allting rätt och missslyckas aldrig – eller hur var det nu? Så tänk om de tar fram en Google Phone (gPhone?) och vänder upp och ner på hela den globala mobiltelefonmarknaden. De har redan ett OS för smartphones och aggressiva planer för marknaden.

Rykten om en Google Phone har flutit runt ett tag och tog fart i fredags med tweets om att Googleanställda hade fått en testserie av en HTC telefon med Android 2.1. På Mobile World Congress 2010 kommer Googles vd Eric Schmidt att hålla en keynote. Någon som ser mönstret? Ja, Google bekräftade i går.

Att Google lanserar en smartphone är ett stort steg för ett företag som hittills bara varit ett internet- och mjukvaruföretag. Jag tror dock inte att Google kommer att bli en av de stora spelarna på denna marknad. Apple har redan bitit sig fast som ledare på smartphonemarknaden. Android är fortfarande omoget jämfört med iPhones OS. Nokia är oslagbart på den breda massmarknaden för mindre avancerade modeller. De stora mobiloperatörerna är oroliga för Googles växande ambitioner och kommer knappast att vara samarbetsvilliga. Google är nog bäst positionerad att arbeta med andrarangsoperatörer eller utmanare med en omstörtande affärsmodell som 3. För att sammanfatta, en gPhone är en notabel nyhet men kommer troligen inte att vända upp och ner på mobilmarknaden – åtminstone inte 2010.

Uppdatering: Telefonen kommer att kallas Nexus One och här finns ett foto (den ser exakt ut som HTC Passion).

Pingat på Intressant.

Satio: smartphonens baksida är kameran

Ända sedan 90-talet [...]]]> Topplistan för Smartphones i USA visar att iPhone tappat ledningen Q1 2009. Försäljningsraketen är den i Sverige ganska okända tillverkaren RIM som toppar med Blackberry Curve. Resten av listan är:  2) iPhone, 3) Blackberry Storm, 4) Blackberry Pearl 5) T-Mobile G1. RIM har nu en marknadsandel i USA på 50 procent (källa: NPD).

Ända sedan 90-talet har RIM varit marknadsledare i USA på att förse företagsanvändare med mobil email-access och en av Blackberrys styrkor är användbarhet för just denna applikation. Uppenbarlighen har Blackberry snabbt lyckats bygga på sina tidigare starka sidor och utvecklat en smartphone med en iPhonelik pekskärm för en bredare marknad.

Smartphone-marknaden är idag den viktigaste delen av hela mobilmarknaden och har definierat om spelplanen för både operatörer och handset-tillverkare.

Aldrig förut har mobiloperatörer snabbt kunna ta nya marknadsandelar genom att exklusivt erbjuda en cool ny smartphone. Att satsa på rätt smartphone blir plötsligt ett kritiskt strategiskt beslut för operatörerna.

AT&Ts exklusiva avtal med Apple lyfte dess marknadsandelar (men slog hårt mot deras marginaler). Vodafone har satsat på Blackberry. T-Mobile har utvecklat G1 tillsammans med HTC, vilket bygger på Googles ”öppna” operativsystem Android. Verizon har valt Arena från LG. Sprint gör en högrisksatsning på Palms Pre som inte kommer att lanseras förrän i sommar.

I dagens dåliga ekonomiska klimat är Smartphones ett av de få tillväxtområdena på mobilmarknaden. Förra året växte handsetmarknaden som helhet bara med 7 procent medan segmentet smartphones växte med 27 procent (källa: IDC). IDC räknar med att smartphones kommer att växa med 9 procent under 2009 trots att totalmarknaden beräknas falla med 2 procent. Enligt Informa såldes 162 miljoner smartphones under 2008, vilket är 13,5 procent av totalmarknaden. Informas prognos är att denna andel kommer att stiga till 38 procent 2013. Lägg till detta att smartphones har mycket högre vinstmarginaler så inser man det stora intresset för denna marknad.

Alla konkurrenter till Apple försöker nu kopiera det bästa från iPhone och göra ännu bättre produkter själva – i synnerhet pekskärmar. Det är förvånande att marknadsledarna som LG, Nokia, S-E och Samsung var så fast i sina gamla designtraditioner att det krävdes en outsider som Apple för att bryta ny mark inom användargränssnitt och visa på potentialen med pekskärmar.

Efter iPhones succé borde skämtet om hur svårt det är att programmera en VHS-video fastna i halsen på jättarna inom Tech-industrin. Tyvärr sitter många stora aktörer trots årtionden av retorik om att lyssna på kunderna fast i en introvert nörd-kultur som är teknikdriven på fel sätt. Användbarhet och användargränssnitt borde vara bland de högst prioriterade områdena för allt från webbplatser till digitalkameror. Och det behövs inga experter för att identifiera dålig usability, förstår du som ny användare inte hur det fungerar har du svaret.

Pingat på Intressant.

Tillverkarna av PC och Mac som de senaste två åren bestämt att användarna vill ha superreflekterande skärmar verkar helt ha missat att användarna är djupt splittrade om denna produktinnovation. Många älskar [...]]]> Trots årtionden av prat om att vara nära kunderna och miljonbudgetar för market research undrar jag hur mycket storföretagen inom Tech-sektorn förstår om sina kunder.

Tillverkarna av PC och Mac som de senaste två åren bestämt att användarna vill ha superreflekterande skärmar verkar helt ha missat att användarna är djupt splittrade om denna produktinnovation. Många älskar de blanka skärmarnas kontrastrika mättade färger men nästan lika många verkar avsky dessa skärmars stora nackdel – alla reflexer från den spegelblanka ytan.

Reflexer från fönster, spegelblank bildskärm

Superreflekterande skärmar utvecklades av Fujitsu och lanserades 2003 i Japan med varumärket CrystalView. Sony förde sen ut tekniken på massmarknaden under varumärket X-Brite och de andra stora tillverkarna följde efter. Dell med TrueLife, HP med BrightView, Toshiba med TruBright, Acer med CrystalBrite och Apple under sitt eget varumärke.

Fördelen med blanka skärmar är djupare svart, högre kontrast, mer intensivt mättade färger och skarpare bild. Använder man skärmen för DVD-filmer och spel och sitter i ett ganska mörkt rum är den avsevärt bättre än en traditionell matt skärm.

Den stora nackdelen är reflektionerna. Glaset i skärmen är högblankt och med datorn avstängd kan man lätt se sin egen spegelbild när man sitter framför skärmen. Taklampor, fönster och andra starka ljuskällor är mycket synliga om man inte vinklar skärmen så att de försvinner ut ur synfältet.

Tillverkarna har gjort dessa skärmar väldigt ljusstarka för att skärmens eget ljus ska dominera över reflektionerna. Den höga ljusstyrkan är ett problem i sig eftersom den tröttar ut ögonen. Utrymmet för att dra ner ljusstyrkan är begränsat eftersom de reflektioner som finns där hela tiden då blir ännu mer synliga. Ett annat problem är att damm och smutsfläckar syns väldigt tydligt på en blank reflekterande skärm. Om man kan vinkla om och flytta sin laptop för att slippa de värsta reflexerna fungerar den dock bra.

För företagsanvändare som sitter i upplysta kontor och arbetar med att läsa siffror och texter är matta skärmar det självklara valet. Trots den förment överlägsna bildkvaliteten har de blanka skärmarna även ratats av professionella fotografer och andra som arbetar med grafisk design. Orsaken är att skärmbilden ofta är bättre än i verkligheten. En bild som vid utskrift på papper har problem i färgbalans och annat kan se utmärkt ut när den visas med en blank skärm. Vill man vara säker på att ens bilder ser bra ut på alla typer av skärmar samt vid utskrift måste man justera bilderna med en matt skärm.

Diskussionerna i forum och på bloggar om dessa skärmar har varit häftiga, där anhängarna av matta respektive blanka skärmar har mycket starka åsikter om dessa. Några exempel är här, här, här och här. Jag har hittat några nätomröstningar, två där matta skärmar vinner och en där de blanka vinner. Uppenbarligen är användarna mycket splittrade om vilken skärmtyp de föredrar.

Även om de krävande användare som debatterar på nätforum bara är en minoritet av alla datorköpare finner jag det obegripligt att de stora tillverkarna missat denna opinion. Exempelvis har Dell, HP, Apple och de flesta andra tillverkare helt slutat att sälja laptops för konsumenter med matta skärmar. Vill man ha en matt skärm måste man köpa Dells eller HPs dyrare företagsdatorer. Förra året slutade Apple helt med matta skärmar, trots att deras mest lojala kundgrupper är fotografer och andra kreativa yrkesutövare med höga krav på färgåtergivning. Nyligen har de dock återintroducerat en matt 17-tums Macbook Pro.

Det verkar som att leverantörerna inte ens är medvetna om att detta är ett problem. Efter att ha gått Kungsgatan upp och ner och tittat i elektronikkedjornas butiker noterar jag att de inte ens försöker dölja problemet. Ingenstans hade de anpassat belysningen för att undvika starka reflexer. På Macoteket stod maskinerna uppradade bredvid ett fönster (istället för ut mot fönstret). I Computer Citys butik har HP hyrt in sig i den bästa delen av lokalen vid ingången och ställt upp sin största HP TouchSmart med pekskärm som blickfång. Om de placerat skärmen lodrätt skulle kunderna titta snett ner på skärmen och därmed störts mindre av reflektionerna från taklamporna (istället lutade skärmen lätt bakåt vilket fångade in så många reflexer som möjligt).

Många forumdebattörer (inklusive jag själv) säger att skärmtypen är direkt avgörande för vilken dator de kommer att köpa. Hallå! Gratis Customer Insight. Någon tillverkare som lyssnar?

Det som gör denna lilla fallstudie intressant är att den avslöjar hur företagens interna processer går fel. Det här är ett exempel på hur företagen inom Tech-sektorn är teknikdrivna på fel sätt. En industri som i årtionden varit helt inriktad på att öka råprestanda så fort som möjligt blir institutionellt blind för allt som bryter mot detta mönster. Man ser racet för ”bättre färger och konstrast” på samma sätt som konkurrensen för snabbare processor och större hårddisk. Mer måste alltid vara bättre. Att användarna tycker att faktorer som reflexer och ansträngda ögon är viktigare än råprestanda blir ovidkommande.

Företagens Market Research (alternativa termer: Customer Insight, Consumer Insight) har inte heller klarat av att radikalt sätta sig in i användarens mikrosituation. Om de verkligen kunnat placera sig själva i användarens roll och förstå dennes kontext skulle larmklockorna börjat ringa när produktcheferna ville införa superblanka skärmar för alla konsumentdatorer. Eller möjligen visste Customer Insight om detta men klarade inte av att göra sin röst hörd. I så fall ligger problemet i företagens internpolitik.

Pingat på Intressant.

Projekten spretade åt olika håll men de har arbetat ganska [...]]]> Forskningscentret Mobile Life vid Stockholms Universitet bjöd in till öppet hus i onsdags med föreläsningar, mingel och demonstrationer av sina prototyper för nya mobila tjänster. De har nu varit igång i två år och är ett av de 15 excellenscentra som fick tioårsfinansiering av statliga Vinnova.

Projekten spretade åt olika håll men de har arbetat ganska mycket med uttryck för känslor och att integrera sensorer som kan mäta saker som kroppstemperatur och puls i nya applikationer (t.ex. i projektet Affective Health). Prototypen FriendSense (bilden) påminner om ett Twitter där man visuellt och med färger vill fånga in hur medlemmarna i en grupp känner sig och om de har varma eller kalla känslor inför andra i gruppen. I ActDresses kan man påverka en robots (dockas) beteende beroende på vilka kläder man sätter på den. Projektet Mobile 2.0 är ett antal ganska konventionella mobilapplikationer med integration av kartor, geo-taggade foton, vänners foton, geo-taggade chattrum, friend-finders på tunnelbanan, osv.

FriendSense

SwarmCam är en applikation där användare kan streama in video från sina mobiler till en mixer med redigeringsmöjligheter. Tänkta användningsområden är en DJ som kan visa bilder från dansgolvet på en stor skärm eller medborgarjournalistik i realtid från t.ex. en olycksplats.

I projektet e-Adept som är ett samarbete med Stockholms Stad utvecklar man tjänster som gör att handikappade kan få exakta gångbeskrivningar. Man har kodat in geografiska mikrodata för objekt som parkbänkar, övergångställen, trappor och lyktstolpar. Med hjälp av en PDA med GPS och röstinformation kan t.ex. blinda få hjälp att ta sig runt i gatnätet. Vidare hade de projekt för olika aspekter av Pervasive Games där spelarna går runt i en stadsmiljö och spelar i realtid med hjälp av GPS och sina mobiler.

I sin föreläsning tog forskningsledaren Kristina Höök upp hur mobil data gör att den gamla slutna telekomvärlden nu bryts upp och att dagens mobila Glasnost är på väg in i en mobil tjänsterevolution.

Keynoteföreläsningen gavs av designprofessor William Gaver från Interaction Research Studio vid det välkända Goldsmiths, University of London. Jag gillar den uttalade policyn på Goldsmiths (där för övrigt Damien Hirst varit student) av att sätta högsta akademiska kvalitetskrav även på sin kreativa verksamhet. De projekt Gavers forskningsgrupp arbetat med är imponerande i sin kreativa galenskap. Eller vad sägs om att placera en möbel som Double Deck Desk (bilden) i ett kontor och se hur människor interagerar med denna. Det är utmärkt att Mobile Life har lyckats bygga relationer med andra ledande institutioner inom området som Goldsmiths.

Eftersom det är svårt att objektivt avgöra skillnaden mellan genialisk kreativitet och saker som bara är underliga och poänglösa finns risken att man slösar resurser på dåliga projekt. Att design och kreativitet är subjektivt kan tyvärr bli en ursäkt för att inte sätta lika höga kvalitetskrav som på mätbara områden. Hur man exempelvis löst detta problem i världens ledande konstskolor (som Art Institute of Chicago och Royal Institute of Art i London) är att dessa leds av extremt talangfulla personer som med självförtroende för sin egen bedömningsförmåga med hårdhänt kritik upprätthåller kvalitetskraven och sållar bort talanglöst trams. Jag gissar att Goldsmiths har ett liknande system.

Double Deck Desk

Orsaken till min långa utvikning är misslyckandet för en tidigare liknande svensk satsning inom området, Interaktiva Institutet. Historien om Interaktiva Institutets misslyckande är en fallstudie i hur man inte ska göra nationella framtidssatsningar.

Bakgrunden var att den dåvarande regeringen Persson kring 1997 fick upp ögonen för Internet. Det som då var mest uppskrivet i media var MIT Media Lab och den svenska regeringen frågade om MIT Media Lab ville öppna en filial i Sverige. MIT Media lab insåg värdet av sitt varumärke och krävde 100 miljoner dollar (om jag kommer ihåg siffran rätt) för att börja samarbeta med svenska staten. Efter den armbågsinbjudningen beslöt man att starta på egen hand i Sverige. Resultatet blev Interaktiva Institutet med en årsbudget kring hundra miljoner, vilket gjorde det till en av de största satsningarna i världen efter MIT Media lab. Tanken var att interaktionsdesigners, forskare och konstnärer skulle samarbeta och utveckla nya kreativa koncept.

För en politiker måste de populistiska elementen ha varit oemotståndliga: en offensiv framtidssatsning; blinkande lampor, färger och rörliga bilder; coola kids som åker skateboard i korridoren och håller på med häftiga saker. Vilken lycka att få bli förknippad med all denna ungdomliga dynamik. Tony Blair hade ju visat vägen genom att lansera temat ”Cool Britannia”. Och dessutom kunde statsråden ta med utländska gäster till de dyra lokalerna på Östermalm och visa upp något som är visuellt och enkelt att förstå.

Att det sen inte blev något av alla satsade resurser tror jag främst beror på att man inte satte upp höga kvalitetskrav på projekt och rekryteringar och inte byggde nätverk till befintlig spetskompetens inom området. Politisk direktstyrning och regionalpolitiska hänsyn är inte rätt sätt att bygga världsledande forskningsmiljöer. Jag hittade nästan inga intressanta projekt när jag besökte Interaktiva Institutets uppvisningar kring millenieskiftet. Vid en internationell utvärdering 2003 fick verksamheten svidande kritik.

Mobile Life har ett mycket bättre utgångsläge. De lyckades ju få pengar under hård konkurrens i en tuff akademisk utvärdering. Mobile Lifes problem är snarare hur de ska klara av att differentiera sig i förhållande till den kommersiella utvecklingen.

Om man jämför med MIT Media lab på 90-talet så hade de ett bättre utgångsläge för att göra sig själva intressanta. MIT hade resurserna för att implementera och testa nya interaktiva tjänster innan den tekniska infrastrukturen fanns på plats i det övriga samhället. De blev en demonstrator för de nya balla applikationer som alla kunde föreställa sig i teorin men som inte gick att genomföra 1996.

Idag finns en hel jätteindustri med massor av start-ups, entreprenörer och storföretag som tar fram dessa tjänster på marknaden. Då blir det mycket svårare för forskningsvärlden att ligga före och göra intressanta saker. När iPhone, Twitter och Facebook finns på riktigt måste forskarna välja udda och ibland ointuitiva projekt för att inte bara replikera kommersiell produktutveckling.

Som vanligt får man uppdateringar av vad som händer i branschen när man springer på bekanta på sådana här tillställningar. Det mest intressanta jag fick veta som jag kan skriva om är att chefen för Ericsson Consumer & Enterprise Labs, Henrik Pålsson nu är stationerad i Indien. Henrik sa att orsaken är att det händer så mycket på den indiska marknaden just nu. Det är en tankeställare att Ericsson flyttar en av sina viktigaste trendspanare från Lund till Indien.