Jag tror att de båda har täckt området ganska bra. [...]]]> Med det nya året har företag som arbetar med trendspaning samanställt listor över trender för 2010. JWT Intelligence (analysenheten hos den globala reklam- och kommunikationsjätten JWT) har satt ihop en lista över 100 fenomen att uppmärksamma under 2010. En liknande sammanställning är gjord av det holländska företaget Trendwatching.com.

Jag tror att de båda har täckt området ganska bra. Det är en blandning av tekniktrender, konsumenttrender, mattrender, prylar, kändisar på uppåtgående och vissa makrotrender. Vad som är intressant att notera är att flera trender är överlappande och att de ibland motsäger varandra. Men jag antar att det är en följd av vårt mångfacetterade samhälle, fyllt av motsägelser.

Det pågående bakslaget mot girighetsbubblan och anpassningen till en mer sparsmakad och energieffektiv livsstil kommer att dominera även under 2010. Traditionell lyx är ute. Den kanske kan komma att ersättas av produkter i begränsade serier som säljs i ett fåtal tillfälliga pop-up stores i en stad (och inte finnas att köpa på nätet).

Trenden mot ökad miljömedvetenhet och att välja hälsosam mat har pågått i över ett årtionde. Kraven på företags ansvarstagande kommer att bli ännu starkare i mainstreamkulturen under 2010. Kommer vi att få se en spridning av förbudet mot bärkassar av plast? Kommer fler städer att förbjuda mineralvatten på flaska? Hårdare fångstkvoter för blåfenad tonfisk?

En del trender är relaterade till Kina och Indien. Även om skrytkonsumtion av lyxvaror är på väg ut i västvärlden är det en växande kraft i Kina. Till exempel, när Kina ersätter Japan som världens näst största ekonomi blir det en tillväxtmarknad för de globala auktionshusen. Den kinesiske idrottsmannen och entreprönören Li Ning har sitt eget varumärke av sportskor med potentialen utmana Nike. Under 2010 kommer internationella konstköpare att upptäcka modern konst från Indien, osv.

En stark trend är realtidswebben, att följa allt som händer, direkta belöningar och omedelbar feedback på produkter. Samtidigt talar trendbevakarna om motsatta trender som återuppptäckten av det handskrivna ordet, långsam kommunikation och lugnande läskedrycker (motsatsen tll Red Bull). En annan motsägelse är att både upphovsrättsmotståndarna i Piratpartiet och betalning för innehåll är listade som två trender för 2010.

Sociala media kommer att fortsätta att vara en tidvattenvåg under 2010. De kommer inte att isolera oss genom att hålla oss klistrade vid skärmen utan snarare öppna för nya möjligheter att mötas i det verkliga livet. Denna trend har kallats för mass mingling. Några tekniktrender är elbilar, 3D i hemmet, web/TV-integration, lysdiodslampor och konkurrenter till Kindle. Några produkter att notera är torrschampoo och tvättmaskiner utan vatten.

Men det är viktigt att vara medveten om deras begränsningar. Mitt intryck är att deras fokus är alltför mycket på konsumentmassmarknaden i EU/USA med ett ganska kort tidsperspektiv. De flesta av dessa trender har funnits där ute i flera år innan de blev så starka de blev identifierade som en ny trend av trendbyråerna. Det är möjligt att identifiera dessa trender ännu tidigare.

Om du tidigt vill identifiera svaga signaler för fundamentala förändrigar: lyssna på och omfamna perifera fenomen och motkulturer. Det är i de glömda, förlöjligade och undertryckta perspektiven som det kan finnas viktiga insikter som du missar genom att bara läsa mainstream media och fokusera på massmarknaden. Det är läxan från Peter Swartz i hans klassiska bok om futurism från 1990 (The Art of the Long View ).

Här är ett exempel: under bubblan 2006-2007, skulle man ha blivit bättre förberedd för stormen om man hade lyssnat på antikapitalistiska motkulturer. De som kritiserade den amerikanska finanskapitalismen och byggde argument för att denna var på väg mot en krasch var helt rätt ute. De borde ha tagit ett konsultarvode.

Det verkar som att de verkligen fått till det, även om jag redan kan höra kritiken från nätlägret: Försök inte replikera ett döende format, prylar med en funktion begränsar användarnas gränslösa valmöjligheter och kommer att avvisas, gammelmedia är [...]]]> Bonnier R&D har utvecklat en koncept-läsplatta för tidskrifter som fått avsevärd medieuppmärksamhet (visas i en video-demo nedan).

Det verkar som att de verkligen fått till det, även om jag redan kan höra kritiken från nätlägret: Försök inte replikera ett döende format, prylar med en funktion begränsar användarnas gränslösa valmöjligheter och kommer att avvisas, gammelmedia är död, en RSS-feed är mycket bättre, var är Facebook integrationen, var är alla länkar, jag vill ha radio, det skulle vara cool med konsolspel, och så vidare.

Min tolkning av videon och kommentarerna från utvecklarna är att poängen med läsplattan just är att skapa den visuella upplevelsen av ett exklusivt livsstilsmagasin.

Om detta är deras mål har de fått upp spåret på något viktigt. I en värld som domineras av chat och tjatter, en brandslang av information overload, skräpskvaller om kändisar och snabb slarvig nyhetsrapportering finns det en marknad för den motsatta nischen. När du läser en tidskrift når du sista sidan, är klar, och känner tillfredställelsen av att ha avslutat något. Det händer aldrig med en RSS-feed.

Det finns åtskilliga människor som fortfarande njuter av en lugn minimalistisk estetisk upplevelse. En väl sammanhållen berättelse, superb kontroll över det skrivna språket, intressanta fakta, övertygande argument och vackra foton är fortfarande något som uppskattas.

I en tidskrift tvingar begränsningen av utrymme och det förbestämda formatet fram fokusering och koncentration. Detta är bra för både kvalitet och kreativitet, titta bara på de strikta reglerna för klassisk poesi eller begränsningen till 140 tecken i Twitter.

Om Mag+ designas med kristallklara färger och utmärkt läsbarhet kommer det att genomsyra de tidskrifter du läser på läsplattan med en känsla av kvalitet och angelägenhet som förloras på webben där allting är ett klick bort.

Ju mindre desto bättre, jag kommer tydligt ihåg hur jag förväntansfullt öppnade Harvard Business Review när de sex utgåvorna/år kom under 1990-talet. När de fördubblade antalet utgåvor fick de problem att fylla varje nummer med viktiga artiklar. Att plöja igenom alla numren började kännas som en börda, och jag kommer ihåg hur HBR förlorade magin.

Mag+ läsaren kommer inte att förhindra ett blodbad bland de tryckta tidskrifterna. Den väg med uttunnade redaktionella budgetar och fallande hantverkskunnande som många magasin (och dagstidningar) tagit för att hålla uppe vinsterna kommer att avvisas av konsumenterna.

Men runt 20% av publikationerna har en chans att överleva. De magasin som vågar gå motsatt väg och öka sina redaktionella budgetar kan använda Mag+ som en distributionskanal för att nå sina betalande läsare. Tänk på National Geographic, Nature, the Economist, Condé Nast Traveller och Vogue som de tidskrifter du kommer att läsa på Mag+

Pingat på Intressant.

Ett exempel är I-Tech’s Virtual Keyboard (introducerat 2005) med en röd laser som [...]]]> Någon gång kommer musen och tangetbordet att ersättas av något annat som det primära gränssnittet för att interagera med den digitala världen. Röstkommandon och penn- eller fingerstyrda pekskärmar är de mest kända kandidaterna men det finns flera andra mer avancerade teknologier under utveckling.

Ett exempel är I-Tech’s Virtual Keyboard (introducerat 2005) med en röd laser som projicerar ett tangentbord på vilken yta som helst. Du skriver och sensorerna detekterar vilken tangent som fick ljuset blockerat. Prislappen på 170 dollar har dock hindrat denna produkt från att nå en bredare marknad.

Virtual Laser Keyboard

Ett annat exempel är multi-touch skärmteknologi (flerfingerpek, multipek, flerfingerstyrning, svensk term saknas). I en imponerande demo från TED 2006 visas på tänkta sätt att använda denna med en stor skärm och en kraftfull dator. En enklare version av multi-touch har funnits i iPhone sedan 2007.

Produkten Microsoft Surface ser ut som ett soffbord och har funnits på marknaden sedan 2008. Den horisontella skärmen kan identifiera vilka föremål du placerar på ytan. Om du placerar din smartphone på skärmen och drar bilder till din mobil med fingret kommer de att laddas upp till telefonen (och vice versa). Så länge som prislappen ligger på 13,500 dollar kommer marknaden att begränsas till casinon, hotell och som blickfång för marknadsförings-events. Visuellt inbjudande video-demos från Microsoft finns här och här och en annan demo från Popular Mechanics finns här.

Microsoft Surface: multi-touch flat screen

Konkurrerande produkter är DiamondTouch Table från Mitsubishi, SmartSurface från Malaysia och iTable från PQ Labs. En mindre avancerad produkt med multi-touch är PC-modellen TouchSmart från HP. I den sjusiffriga prisklassen finns ”pekväggen” Multi-Touch Collaboration Wall från Perceptive Pixel vars kunder är USAs militär och företag som CNN (som använde den i sin studio under presidentvalet).

The Multi-Touch Collaboration Wall

De här teknologierna är häpnadsväckande och bör inspirera till kreativt tänkande kring nya och oväntade sätt att använda dessa. Du kanske tycker att en del av dessa demo-applikationer är lite fåniga men poängen är att demonstrera möjligheterna. Det är upp till dig, mig och alla andra att upptäcka vad som är killer apps för denna teknologi.

Hursomhelst, den prototyp som verkligen får tanken att svindla har utvecklats vid MIT Media Lab av den genialiske upppfinnaren Pranav Mistry i projektet SixthSense.

Han har en liknande vision om att sudda ut gränsen mellan den digitala världen och vår fysiska omgivning och göra det möjligt att interagera med datorer utan dedikerade in/ut-gränssnitt. Han använder standardprodukter och sätter ihop de till en sömlös upplevelse med ett bärbart system som är kopplat till mobilen. Han använder en mini-projektor för att visa text och bilder på godtyckliga ytor och en kamera för att skanna dina handrörelser och föremål framför dig. Mjukvaran till systemet kommer att släppas till Open Source utvecklare vilken dag som helst.

Luta dig tillbaks och upplev denna fantastiska presentation från TED India.

Pingat på Intressant.

Delete: The Virtue of Forgetting in the Digital Age” (Princeton Univ. Press 2009). Hans pessimistiska svar är att:

”Perfekta fullständiga digitala minnen förvägrar människor möjligheten att växa, att förändras och utvecklas över tiden. Detta är djupt oroande.”

Hans argument påminner om integritetsförespråkarnas, även om han har en annan angreppsvinkel. I en värld med perfekta sökbara minnen kan människor när som helst komma att jagas och krossas av något från sitt förflutna eller privata sfär. Vad som är oskyldig information idag kan förvandlas till graverande bevis i en osäker framtid med en ny regering, ändrade kulturella värderingar eller om personen går vidare till en ny fas i sitt liv.

I en sådan värld kommer människor att censurera sig själva, undvika att uttrycka sina åsikter och vara rädda för att dela med sig av sina tankar, sina ord eller sina fotoalbum med sina vänner.

Mayer-Schönberger illustrerar detta med en historia om lärarstudenten Stacy Snyder. Snyder hade klarat av alla kurser och moment i sin utbildning men blev vägrad att få ut sin examen eftersom hon lagt ut en oskyldig bild av sig själv från en maskerad på sin MySpace-sida med bildtexten ”berusad pirat”. Snyder erbjöd sig att ta bort bilden men utan resultat.

Den 25-åriga lärarstudenten som fick sin framtid krossad av ett foto på MySpace

Ett ytterligare exempel är den kanadensiske psykoterapeuten Andrew Feldmar som blev permanent spärrad för inresa till USA när en tulltjänsteman googlade och hittade en artikel han skrivit i en akademisk tidskrift för tio år sedan där han nämnde att han använt LSD kring 1965. Som Schönberger påpekar, vad som hände för 40 år sedan har inget att göra med Feldmars liv eller den person han är idag.

Det finns ett antal andra exempel på människor som fått sina liv sönderslagna när något från deras privata sfär eller avlägsna förflutna kommit tillbaks till ytan via Internet och tagits ur sitt sammanhang.

Ett annat av Mayer-Schönbergers argument är att ett perfekt minne är en förbannelse, inte en gåva. Sällsynta medicinska fall där människor inte kan glömma (och kommer ihåg exakt vad som hände i varje dag av sitt liv) visar att dessa människor blir överväldigade av triviala detaljer och har svårt att fatta vanliga beslut i sin vardag.

Boken är ett första försöka att adressera detta ämne. Författarens tanke är att formulera ett ramverk för hur man ska kunna få tillbaks normalfallet i samhället till att långsamt glömma (människans normaltillstånd i tusentals år) istället för att minnas allt. De metoder han identifierar kan antingen fokusera på maktaspekter eller på att få tillbaks tidsaspekten i ekvationen. Han identifierar sex metoder för att hantera problemet:

• Digital avhållsamhet (håll dig undan från Nätet, eller se åtminstone till att inte visa allt om dig själv på Facebook)

• Rätt till integritet (rätten att kräva att information tas bort från offentliga och företags- databaser, webbplatser etc.)

• DRM för integritet (tanken att förse digital information med begränsningar såsom raderingsdatum, spärrar för sökmotorer, begränsningar för vem som kan komma åt denna information, osv.)

• Kognitiv anpassning (att lära sig att räkna ner värdet av gammal information och förstå att denna är mindre relevant och pålitlig)

• Full kontextualisering (behåll all information men inkludera kontexten till alla enskilda uppgifter så att risken för feltolkningar minimeras)

• Informationsekologi (lagar för databashantering och obligatorisk radering av gamla uppgifter)

När Mayer-Schönberger diskuterar dessa metoder påpekar han att rätten till integritet är ett värdelöst verktyg eftersom individer nästan aldrig aktivt kräver att deras uppgifter ska raderas eller går till domstol med dessa krav. Regler för informationsekologi är mer effektiva eftersom de skyddar all information. Tyvärr har dock lagar om datalagring efter 9/11 fört utvecklingen i motsatt riktning.

Författaren föreslår att normalläget i den digitala världen ska ändras till att långsamt glömma istället för att minnas. Man kanske ska få en fråga varje gång man sparar ett dokument om vilket datum det automatiskt ska raderas. Detta skulle bli en viktig påminnelse om informationens tidsberoende natur.

I viss utsträckning tror jag att han angriper fel problem. Istället för ett omfattande system för att införa glömska i den digitala världen skulle problemet bli avsevärt mindre i en kultur som är mer avslappnad och där nivån av förtroende är högre.

Det första problemet är att vi lever i ett samhälle som drivs av skandaltidningarnas inneboende logik, som domineras av moralpaniker. Bakgrundskontroller och detektivarbete skapar en självförstärkande process, där skräpmedias mentalitet tränger in i den normala företagssfären. Om du avsätter avsevärda resurser för att hitta komprometterande information kommer du troligen att hitta några småsaker. För att motivera kostnaderna för undersökningen är det mycket lättare att bortse från sammanhanget och agera på informationen istället för att vara överseende. Denna ensidighet till förmån för panikreaktioner piskar upp stämningen ännu mer. Om ett storföretag eller myndighet diskvalificerar en kandidat till en hög position pga en 15 år gammal nakenbild anger det tonen och andra organisationer kommer att följa deras exempel.

Det andra problemet är att moralpaniker letar sig in i lagstiftningsprocessen, vilket resulterar i oproportionerliga lagar. Om lagstiftarna kunde leverera rationella och proportionerliga lagar skulle många av de problem som Mayer-Schönberger tar upp försvinna av sig själv. Till exempel, preskriptionstiden för ringa narkotikabrott skulle göra det överspelat om någon använt droger för mer än 10 år sedan. Reglerverket för lärares ”moral” ska hanteras av professionella chefer, inte av politiserade beslutsfattare med ett behov av att visa tuffhet mot påstådd ”omoral”.

Det tredje problemet är att information är makt. Så länge som komprometterande information kan bli en förhandlingsbricka som kan användas för att få hållhakar på dina fiender kommer det att finnas incitament att samla på information. Även om ett fullt system för glömmande skulle införas kommer illvilliga informationssamlare att strunta i det. Men detta problem skulle lösa sig självt i ett mer avslappnat samhälle. Ju fler förbud och regler det finns som inte respekteras, desto mer hyckleri blir det i samhället, och mer utrymme för utpressning.

Personligen tror jag att tidvattensvågen av digital information är starkare än något program for glömmande. De problem som tagits upp av Mayer-Schönberger kan mycket väl leda till ett repressivt, paranoiagenomsyrat och självcensurerande samhälle, där människor är rädda för övervakning och attacker på samma sätt som i det forna Sovjetunionen. (Jag tror dock att denna negativa utveckling är mindre trolig utanför USA och Storbritannien. I exempelvis Frankrike är ledande politikers otrohet en struntsak som ingen bryr sig om. I Sverige har man också en rätt avslappad inställning.)

Men även i den anglosaxiska världen är det möjligt att se en positiv utveckling. Den kommer att drivas av demografiska krafter när en generation ersätts med nästa. Med tiden kommer Facebookgenerationen att växa upp och deras livsstil på nätet kommer till en börja med att kollidera med den äldre generationens värderingar. Till exempel, tonåringars vanor att skicka SMS och bilder med sexuellt innehåll med mobilen (sexting) är omfattande (20-25% enligt undersökningar). De kommande 10-15 åren kommer det att bli ett antal skandaler när ambitiösa och begåvade karriäradvokater blir nekade delägarskap när oanständiga nakenbilder som togs när de var tonåringar kommer fram vid bakgrundskontrollerna. Ett antal uppåtsträvande offentliga personer kommer att få sina liv förstörda när tabloidpressen inser hur lätt det är att få fram snaskigt komprometterande material genom att betala kontant för detta.

Jag tror att de offentliga väktarna av ”moralen” till slut kommer att förlora denna kamp på samma sätt som anhängarna av alkoholförbudet i USA till sist förlorade. År 2030 kommer nästan alla under 40 att ha varit på maskerad, lekt med sin kameramobil i sovrummet eller låtit någon kompis ta kort när de drack alkohol i sitt studentrum trots att de inte fyllt 21. Vid någon punkt kommer sympatierna att flytta sig från de som attackerar till ”missdådarna” när den nya generationen tröttnar på den äldre generationens hycklande moralpaniker.

Till slut inser rekryterare att en 10 år gammal Facebookbild där kandidaten är full och omgiven av sina kompisar inte diskvalificerar denne. Snarare kan man se det som en indikation på social förmåga. 2030 kommer den nyutsedde åklagaren att bli förlåten för sina 10 år gamla ”skandaler” som kommer fram om dennes ”missdåd” i sitt studentrum. Om samhället dränks i ”skandaler” om nästan alla kommer till slut ingen att orka bry sig eller bli upprörd. Ergo, då kommer materialet att glömmas bort. (Och som en bonus får vi ett mer avslappnat samhälle med diskrediterade tabloidmedia och färre moralpaniker.)

Artikeln nämner ett flertal exempel på företag som i Japan kallas chuken kigyo (starkt medelstort företag). Till exempel, [...]]]> Nyligen hade The Economist en utmärkt artikel om framgångsrika medelstora japanska företag som är världsledande i proprietära högteknologiska komponenter. Eftersom deras unika kunnande är så svårt att replikera kan de åtnjuta stabila och mycket höga vinster år efter år.

Artikeln nämner ett flertal exempel på företag som i Japan kallas chuken kigyo (starkt medelstort företag). Till exempel, det okända företaget Nidec tillverkar 75% av mikro-motorerna till hårddiskar i datorer. Japan Steel Works är det enda företag som kan göra de stora reaktortankar i ett stycke vilka innesluter radioaktiviteten i ett kärnkraftsverk. Det är bara detta företag som har teknologin för att smida ett 600 ton tungt göt till den kritiska 150 miljoner dollar dyra reaktortanken. Det japanska företaget Murata har 40% av världsmarknaden för kondensatorer och företagets marginaler (alla deras affärsområden) ligger på runt 50%. Shimano tjänar omkring 1,5 miljard dollar per år på att leverera 60-70% av världens cykelväxlar och bromsar. Covalent kontrollerar 70% av marknaden för kolborstar till elmotorer. Ett litet antal japanska företag är oersättliga i fyra kritiska steg i processen att tillverka datorchips (wafer processing; thin-film formation; coating, lithography & developing; contact & packaging). Dessa företags framgångar är en fallstudie för management-teorin och de har värdefulla insikter för oss andra.

Vad dessa företag illustrerar är att det kan vara mycket vinstgivande att producera en kritisk komponent (eller modul) som bygger på proprietärt kunnande om du är ledande på världsmarknaden.

De japanska chuken kigyo företagen tar idén att skydda sitt unika kunnande till extremer. De äger ofta sina egna leverantörer och en del företag tillverkar sin egen produktionsutrustning för att upprätthålla en djup förståelse av sin teknologi. Kunnandet om teknologin är oartikulerat (tyst) och inte formaliserat. Den ackumuleras genom att arbeta med samma kollegor i många år. Något som skapar en barriär för rivaliserande företag. Detta är också varför dessa företag försöker upprätthålla livstidsanställningar.

En annan bidragande faktor till deras framgångar kan hittas i den japanska kulturen. En stark betoning av kvalitet, struktur och excellens genomsyrar det japanska samhället. Det finns ett rätt sätt att göra även triviala saker som att slå in presenter och brygga te och en väg för att lära sig mästerskap i detta genom total koncentration och uppmärksamhet på detaljer. En arbetskraft som växt upp med denna uppsättning värderingar är naturligtvis en tillgång för företag som strävar efter att excellera i komplicerade teknologier.

De tyska Mittelstands är ett annat exempel på framgångsrika medelstora företag som utnyttjar unikt kunnande och förmågor på ett liknande sätt. Egenskaper i den tyska kulturen som betoningen av kvalitet, hållbarhet, ordning, struktur, hantverksskicklighet och noggrannhet med detaljer är något som använts för att förklara framgångarna för Mittelstands och är slående lika det japanska värdesystemet.

Slutsatsen av detta är inte att en strategi byggd på överlägsenhet i företagsunikt kunnande bara fungerar i Japan och Tyskland. Det finns åtskilliga exempel på företag som har lyckats bli ledande inom unika högteknologiska komponenter i resten av världen.

Tyvärr skulle en sådan strategi i vissa länder innebära att man måste kämpa i en uppförsbacke om man går emot den dominerande arbetsetiken och affärsklimatet. Den nödvändiga långsiktigheten blir svår att åstadkomma om kravet på kortsiktiga finansiella resultat tillåts dominera företagets strategiska beslutsfattande. Att förhindra en hög personalomsättning blir ett problem om den kulturella normen är att byta jobb ofta. Om normen är att avskeda personal så fort man tillfälligt tappar intäkter kan företagen inte förvänta sig lojalitet av de anställda. Om ett land har slapp arbetsetik med en bristande respekt för kvalitet, professionalism och service kommer det att bli svårt att motivera anställda att ändra sina arbetsmetoder för att uppnå denna sorts perfektionism.

Ett företag som vill efterlikna denna strategi av överlägsenhet i företagsunikt kunnande bör kritiskt analysera de kompetenser och förmågor de har tillgängliga innan de försöker genomföra detta. Till exempel, denna strategi kan fungera i Sverige men jag skulle vara bekymrad över den bristande respekten för noggrannhet i detaljer och den avslappade arbetsetik som genomsyrar delar av den svenska arbetsmarknaden.

Hursomhelst, jag tror inte på kulturell determinism. Nackdelar kan övervinnas och företag i andra länder kan kopiera det bästa av de framgångsfaktorer som skapat Mittelstand och chuken kigyo.

Pingat på Intressant.

Då var IPR-lobbyn (via MEP Roberto Barzanti) mycket nära att få igenom ett tillägg (Article 5.1  ”on incidental copying”) till direktivet som gjort internetoperatörer juridiskt ansvariga för de cachade kopior [...]]]> Konflikten mellan tech-industrin och upphovsrättslobbyn har pågått sedan 90-talet. Bråket om telekompaketet idag påminner mycket om kontroversen när EUs copyright-direktiv (2001/29/EC) skulle antas i EU-parlamentet 1999.

Då var IPR-lobbyn (via MEP Roberto Barzanti) mycket nära att få igenom ett tillägg (Article 5.1  ”on incidental copying”) till direktivet som gjort internetoperatörer juridiskt ansvariga för de cachade kopior som under någon tusendels sekund lagras i routrarna när internettrafiken transporteras i nätet. Operatörerna skulle bara få cacha innehåll som transporterades på nätet om de i förväg fått copyrightinnehavarens godkännande.

Eftersom all trafik på internet under transporten från ursprunglig server till användare hoppar från en router till en annan flera gånger på ett okontrollerat sätt kan bara trafik släppas fram som på något sätt garanterat inte bryter mot upphovsrätten. Om en IP-session passerar flera landsgränser måste trafiken vara laglig i alla mellanliggande led.

Tala om juridisk maximalism. Ett upphovsrättsbrott som pågår i några mikrosekunder och vilket routerägaren inte har några praktiska möjligheter att påverka med mindre än att man lägger ner hela sin verksamhet.

IPR-lobbyn hade mobiliserat enorma resurser för att påverka parlamentet 1999. IT-industrin, Cisco och teleoperatörerna var nära att missa vad som var på väg att hända. Telia var ett av de företag som reagerade först och de spelade en aktiv roll i motkampanjen. Till sist lyckades dock en storföretagslobby stoppa en annan och tillägget om juridiskt ansvar för cachade kopior i backbone-nätet föll.

Nu upprepas konflikten med andra förtecken, både i telekompaketet och när IPR-lobbyn med stöd av Pirate Bay domen försöker utvidga begreppet medhjälp till upphovsrättsbrott. IPR-lobbyns strategi är att tvinga operatörer och webbhotell att ta ansvar för innehållet i trafiken i deras nät och servrar.

Teleoperatörerna har konsekvent motsatt sig detta och min prognos är att de inte kommer att kompromissa en millimeter. De inser att om de börjar erkänna ett ansvar för innehåll öppnas dammluckorna på vid gavel för ett obegränsat ansvar för allt som händer på Nätet. Så det gör de rätt i.

Pingat på Intressant. Andra som bloggat om telekompaketet är bland annat: Opassande, Intensifier, HAX, MinaModerataKarameller, Klamberg

Projekten spretade åt olika håll men de har arbetat ganska [...]]]> Forskningscentret Mobile Life vid Stockholms Universitet bjöd in till öppet hus i onsdags med föreläsningar, mingel och demonstrationer av sina prototyper för nya mobila tjänster. De har nu varit igång i två år och är ett av de 15 excellenscentra som fick tioårsfinansiering av statliga Vinnova.

Projekten spretade åt olika håll men de har arbetat ganska mycket med uttryck för känslor och att integrera sensorer som kan mäta saker som kroppstemperatur och puls i nya applikationer (t.ex. i projektet Affective Health). Prototypen FriendSense (bilden) påminner om ett Twitter där man visuellt och med färger vill fånga in hur medlemmarna i en grupp känner sig och om de har varma eller kalla känslor inför andra i gruppen. I ActDresses kan man påverka en robots (dockas) beteende beroende på vilka kläder man sätter på den. Projektet Mobile 2.0 är ett antal ganska konventionella mobilapplikationer med integration av kartor, geo-taggade foton, vänners foton, geo-taggade chattrum, friend-finders på tunnelbanan, osv.

FriendSense

SwarmCam är en applikation där användare kan streama in video från sina mobiler till en mixer med redigeringsmöjligheter. Tänkta användningsområden är en DJ som kan visa bilder från dansgolvet på en stor skärm eller medborgarjournalistik i realtid från t.ex. en olycksplats.

I projektet e-Adept som är ett samarbete med Stockholms Stad utvecklar man tjänster som gör att handikappade kan få exakta gångbeskrivningar. Man har kodat in geografiska mikrodata för objekt som parkbänkar, övergångställen, trappor och lyktstolpar. Med hjälp av en PDA med GPS och röstinformation kan t.ex. blinda få hjälp att ta sig runt i gatnätet. Vidare hade de projekt för olika aspekter av Pervasive Games där spelarna går runt i en stadsmiljö och spelar i realtid med hjälp av GPS och sina mobiler.

I sin föreläsning tog forskningsledaren Kristina Höök upp hur mobil data gör att den gamla slutna telekomvärlden nu bryts upp och att dagens mobila Glasnost är på väg in i en mobil tjänsterevolution.

Keynoteföreläsningen gavs av designprofessor William Gaver från Interaction Research Studio vid det välkända Goldsmiths, University of London. Jag gillar den uttalade policyn på Goldsmiths (där för övrigt Damien Hirst varit student) av att sätta högsta akademiska kvalitetskrav även på sin kreativa verksamhet. De projekt Gavers forskningsgrupp arbetat med är imponerande i sin kreativa galenskap. Eller vad sägs om att placera en möbel som Double Deck Desk (bilden) i ett kontor och se hur människor interagerar med denna. Det är utmärkt att Mobile Life har lyckats bygga relationer med andra ledande institutioner inom området som Goldsmiths.

Eftersom det är svårt att objektivt avgöra skillnaden mellan genialisk kreativitet och saker som bara är underliga och poänglösa finns risken att man slösar resurser på dåliga projekt. Att design och kreativitet är subjektivt kan tyvärr bli en ursäkt för att inte sätta lika höga kvalitetskrav som på mätbara områden. Hur man exempelvis löst detta problem i världens ledande konstskolor (som Art Institute of Chicago och Royal Institute of Art i London) är att dessa leds av extremt talangfulla personer som med självförtroende för sin egen bedömningsförmåga med hårdhänt kritik upprätthåller kvalitetskraven och sållar bort talanglöst trams. Jag gissar att Goldsmiths har ett liknande system.

Double Deck Desk

Orsaken till min långa utvikning är misslyckandet för en tidigare liknande svensk satsning inom området, Interaktiva Institutet. Historien om Interaktiva Institutets misslyckande är en fallstudie i hur man inte ska göra nationella framtidssatsningar.

Bakgrunden var att den dåvarande regeringen Persson kring 1997 fick upp ögonen för Internet. Det som då var mest uppskrivet i media var MIT Media Lab och den svenska regeringen frågade om MIT Media Lab ville öppna en filial i Sverige. MIT Media lab insåg värdet av sitt varumärke och krävde 100 miljoner dollar (om jag kommer ihåg siffran rätt) för att börja samarbeta med svenska staten. Efter den armbågsinbjudningen beslöt man att starta på egen hand i Sverige. Resultatet blev Interaktiva Institutet med en årsbudget kring hundra miljoner, vilket gjorde det till en av de största satsningarna i världen efter MIT Media lab. Tanken var att interaktionsdesigners, forskare och konstnärer skulle samarbeta och utveckla nya kreativa koncept.

För en politiker måste de populistiska elementen ha varit oemotståndliga: en offensiv framtidssatsning; blinkande lampor, färger och rörliga bilder; coola kids som åker skateboard i korridoren och håller på med häftiga saker. Vilken lycka att få bli förknippad med all denna ungdomliga dynamik. Tony Blair hade ju visat vägen genom att lansera temat ”Cool Britannia”. Och dessutom kunde statsråden ta med utländska gäster till de dyra lokalerna på Östermalm och visa upp något som är visuellt och enkelt att förstå.

Att det sen inte blev något av alla satsade resurser tror jag främst beror på att man inte satte upp höga kvalitetskrav på projekt och rekryteringar och inte byggde nätverk till befintlig spetskompetens inom området. Politisk direktstyrning och regionalpolitiska hänsyn är inte rätt sätt att bygga världsledande forskningsmiljöer. Jag hittade nästan inga intressanta projekt när jag besökte Interaktiva Institutets uppvisningar kring millenieskiftet. Vid en internationell utvärdering 2003 fick verksamheten svidande kritik.

Mobile Life har ett mycket bättre utgångsläge. De lyckades ju få pengar under hård konkurrens i en tuff akademisk utvärdering. Mobile Lifes problem är snarare hur de ska klara av att differentiera sig i förhållande till den kommersiella utvecklingen.

Om man jämför med MIT Media lab på 90-talet så hade de ett bättre utgångsläge för att göra sig själva intressanta. MIT hade resurserna för att implementera och testa nya interaktiva tjänster innan den tekniska infrastrukturen fanns på plats i det övriga samhället. De blev en demonstrator för de nya balla applikationer som alla kunde föreställa sig i teorin men som inte gick att genomföra 1996.

Idag finns en hel jätteindustri med massor av start-ups, entreprenörer och storföretag som tar fram dessa tjänster på marknaden. Då blir det mycket svårare för forskningsvärlden att ligga före och göra intressanta saker. När iPhone, Twitter och Facebook finns på riktigt måste forskarna välja udda och ibland ointuitiva projekt för att inte bara replikera kommersiell produktutveckling.

Som vanligt får man uppdateringar av vad som händer i branschen när man springer på bekanta på sådana här tillställningar. Det mest intressanta jag fick veta som jag kan skriva om är att chefen för Ericsson Consumer & Enterprise Labs, Henrik Pålsson nu är stationerad i Indien. Henrik sa att orsaken är att det händer så mycket på den indiska marknaden just nu. Det är en tankeställare att Ericsson flyttar en av sina viktigaste trendspanare från Lund till Indien.