Mobile Foresight » Mobilindustrin

Slutet på resan för Palm smartphones

Jonas Lind — Wed, 31 Mar 2010 19:47:06 +0000

Företaget som 1996 lyckades ta fram den första framgångsrika PDA:n, Palm Pilot, förlorar nu stort i kampen om smartphone-marknaden.

Palm saknade resurser för att snabbt matcha iPhone, RIM och Android. Palms egen smartphone, kallad Pre, var sen till marknaden när den lanserades i juni förra året. Branschtjattret före lanseringen såg Pre som Palms sista chans att överleva.

Nu har vi facit. Försäljningen av Pre har blivit en besvikelse. Under 3Q 2009 sålde de bara 408 tusen telefoner till kunder, ett fall på 29% från kvartal två. Palms globala marknadsandel tredje kvartalet låg på en procent och Palm har bara en märkbar närvaro i Nordamerika där de de har fem procents marknadsandel. Deras app store har bara 525 applikationer.

Marknaden för smartphones har redan för många inkompatibla mjukvaruplattformar: iPhone, Blackberry, Symbian, Windows Mobile, BREW, Bada och LiMo. De svagaste spelarna kan inte bygga ett ekosystem av utvecklare och jag tror att nätverkseffekterna kommer att bli skoningslösa när marknaden väl bestämt sig för att en plattform är en förlorare. WebOS från Palm är ett OS för mycket.

Palm kanske har en liten chans om de överger WebOS till förmån för Android, men det innebär ännu mer förlorad tid. Kanske vill en stark industriell köpare ta över Palm. Mot detta talar att de flesta spelare redan har placerat sina insatser på Android eller någon av de andra plattformarna.

Palm Computing definierade PDA-marknaden på 90-talet och 1998 hade de en marknadsandel på 59%. 2005 lanserade de en väl fungerande PDA-telefon (Treo 650). Tyvärr var mobil data för dyr vid den tiden och roamingen fungerade dåligt. Det fanns inga app stores. 2005 var avancerade smartphones en dyr nischprodukt med låg attraktionskraft på den breda marknaden. Det är en sorglig historia att detta företag nu verkar vara på väg mot sin grav. Men om det finns vinnare på marknaden måste det också finnas förlorare.

Pingat på Intressant.

Kommer Google Phone i januari?

Jonas Lind — Sun, 13 Dec 2009 14:48:09 +0000

Google gör allting rätt och missslyckas aldrig – eller hur var det nu? Så tänk om de tar fram en Google Phone (gPhone?) och vänder upp och ner på hela den globala mobiltelefonmarknaden. De har redan ett OS för smartphones och aggressiva planer för marknaden.

Rykten om en Google Phone har flutit runt ett tag och tog fart i fredags med tweets om att Googleanställda hade fått en testserie av en HTC telefon med Android 2.1. På Mobile World Congress 2010 kommer Googles vd Eric Schmidt att hålla en keynote. Någon som ser mönstret? Ja, Google bekräftade i går.

Att Google lanserar en smartphone är ett stort steg för ett företag som hittills bara varit ett internet- och mjukvaruföretag. Jag tror dock inte att Google kommer att bli en av de stora spelarna på denna marknad. Apple har redan bitit sig fast som ledare på smartphonemarknaden. Android är fortfarande omoget jämfört med iPhones OS. Nokia är oslagbart på den breda massmarknaden för mindre avancerade modeller. De stora mobiloperatörerna är oroliga för Googles växande ambitioner och kommer knappast att vara samarbetsvilliga. Google är nog bäst positionerad att arbeta med andrarangsoperatörer eller utmanare med en omstörtande affärsmodell som 3. För att sammanfatta, en gPhone är en notabel nyhet men kommer troligen inte att vända upp och ner på mobilmarknaden – åtminstone inte 2010.

Uppdatering: Telefonen kommer att kallas Nexus One och här finns ett foto (den ser exakt ut som HTC Passion).

Pingat på Intressant.

Kameran i Sony Ericssons Satio en designmiss

Jonas Lind — Mon, 01 Jun 2009 14:09:08 +0000

Satio: smartphonens baksida är kameran

Alla mobiltillverkare hoppas att upprepa Apples succé och ta fram en ny Jesustelefon. Sony Ericssons kandidat är Satio (tidigare kallad Idou) och de positionerar den inbyggda 12-megapixel-kameran som den ”killer app” vilken ska lyfta Satio över de andra smartphone-konkurrenterna (förutom Samsung som också är med i megapixelracet) när den börjar säljas kvartal fyra.

Tyvärr tror jag att deras val av kamera är en rejäl designmiss. För marknadsförare som är vana vid IT-industrins branschlogik att ”mer alltid är bättre” är det självklart att trycka in mer megapixel om man kan. SE motiverar med att Facebook-generationen enkelt vill kunna ta bilder av hög kvalitet. Det stämmer, men en 12 megapixels kameratelefon är inte svaret.

Problemet är att höga megapixeltal kraftigt försämrar möjligheterna att ta bra bilder i dålig belysning, vilket är mycket viktigare för de flesta användare än att ta bilder med 4000 × 3000 pixlar. SE kommer att få problem när besvikna köpare inser hur begränsad Satios kamera är i praktiken.

Orsaken är att 12 megapixel i de kvadratmillimetersmå sensorerna som används i mobiltelefoner inte kan jämföras med 12 megapixel i större digitala systemkameror. En minst lika viktig prestandafaktor som antal Mpixel är hur tätt dessa är packade (Mpix/cm²). Pressar man in för många pixlar på en sensor som är mindre än en kvadratcentimeter (6 × 4,5 mm för Satio om de använder Sonys nya sensor) blir varje enskild pixel så liten att rent fysiska begränsningar av hur många fotoner som lyckas träffa denna pixel blir avgörande för förmågan att reproducera en bild.

Om man liknar kamerasensorn vid en fotbollsplan som är full med hinkar kan man tänka sig att fotonerna är biljardbollar som ska regna ner i dessa hinkar. Varje hink är en pixel. Starkare ljus ger massor av biljardbollar i hinkarna vilket ökar precisionen när man ska räkna innehållet i dessa. Svagt ljus (=få biljardbollar som regnar ner) kan fungera om varje hink är så stor att den åtminstone fångar upp några bollar. Pressar man istället in lika många hinkar på en handbollsplan blir varje hink liten som ett dricksglas och felfaktorerna (bruset) större när biljardbollarna inte räcker för att fylla upp alla de små glasen.

För bilder som tas i solsken mitt på dagen i Kalifornien eller med en stark blixt räcker ljuskänsligheten ISO 100 och då klarar en liten sensor (handbollsplanen) nästan av att tävla med en större sensor (fotbollsplanen). Kvalitetsskillnaderna för bilder i solsken beror på att optiken i en extremt liten kamera inte kan mäta sig med större objektiv av god kvalitet. En annan orsak till kvalitetsskillnaderna mellan kameramobiler och riktiga systemkameror är att marknadsledande kameratillverkare som Nikon och Canon har mer erfarenhet av elektronisk bildbehandling.

Men så fort man tar bilder i sämre belysning och måste gå upp i ljuskänslighet till ISO 400, 800 (eller ännu högre) blir skillnaderna mellan en liten och en stor sensor med lika många Mpix dramatiska.

I webforum som Nikonians och testsajter som DPreview har de flesta fotonördar och proffsfotografer länge varit överens om detta och de är skeptiska till små point-and-shoot kameror pga att brusnivåerna blir helt oacceptabla inomhus och med sämre belysning. Förutom det är de kritiska till hur tillverkarna försöker kompensera dålig bildkvalitet från sensorn genom överdriven elektronisk efterbehandling av bilderna som brusreducering, att saturera färgerna och att höja kantskärpan. Detta ger ganska ofta bilder som ser onaturliga ut. Tabellen nedan visar skillnaderna i arean på sensorn och pixeldensiteten för några representativa digitalkameror och kameramobiler.

Sensorformat och pixeldensitet

	Mpix	Sensorarea (mm²)	Pixeldensitet (Mpix/cm²)
Digitala systemkameror
Canon EOS 50D	15	22,3 × 14,9 = 332,3	4,5
Nikon D90	12	23,7 × 15,7 = 372	3,2

Systemkameror med fullformats sensor
Canon EOS 5D Mark II	21	36 × 24 = 864	2,4
Nikon D700	12	36 × 23,9 = 860	1,4

Kompaktkameror
Nikon Coolpix P6000	13,5	7,40 × 5,55 = 41,1	32,8
Olympus Stylus 9000	12	6,13 × 4,60 = 28,2	42,6
Samsung HZ10W	10	6,13 × 4,60 = 28,2	35.4
Fuji FinePix F31fd	6	7,60 × 5,70 = 43,3	13,9

Kameramobiler
Sony Ericsson Satio	12	6 × 4,5 = 27	44
Sony Ericsson K850	5	5,22 × 3,91 = 20,4	24,5
Nokia N95	5	4,86 × 3,6 = 17,28	29

Notera i tabellen att siffran Mpix/cm² (megapixel per kvadratcentimeter) ska vara så låg som möjligt. Den siffran anger hur tätt man packat pixlarna på sensorn och den är nästan lika viktig som antalet megapixel. Satio kommer med en sensorarea på 27 mm² att ha en sensor i samma storlek som de allra minsta point and shoot kamerorna. Detta gör att Satio får en mycket hög pixeldensitet med 44 megapixel per kvadratcentimeter.

Som synes är skillnaden i area stor mellan de olika kameratyperna. Sensorn i de flesta digitala systemkameror är kring 350 mm². Jämför detta med sensorn i kompaktkameror som ligger mellan 28 och drygt 40. Sensorn i en systemkamera har alltså 12 gånger större yta att samla upp ljuset jämfört med de minsta kompaktkamerorna.

Den tillverkare som är först med att utveckla en liten sensor med färre megapixel som är optimerad för maximal ljuskänslighet i låg belysning kommer att ta ett marknadssegment där det idag inte finns några produkter men en latent efterfrågan. För ett par år sedan släppte Fuji modellen Finepix F31fd, en 6 Mpix kompaktkamera med en större sensor som var mycket ljuskänslig. Det gick till och med att ta acceptabla nattbilder utan blixt med ISO 1600, vilket ingen annan kompaktkamera någonsin har kunnat. När Fuji slutade att tillverka F31fd fick kameran kultstatus och priserna på eBay har tidvis legat nära dubbla nypriset.

Naturligtvis ska inte ett företag som säljer på massmarknaden designa sina produkter för nördar. Men det är värt att lyssna på vad avancerade användare säger. Och i det här fallet är det klockrent, hög ljuskänslighet är relevant för alla. Att enkelt kunna ta bilder inomhus på sina vänner utan att behöva använda blixt är som gjort för Facebook-generationen.

Att genomsnittskunden tror att megapixel är det enda viktiga beror mest på att tillverkarna fokuserat all sin marknadsföring på detta. Förr eller senare kommer dock den sakligt väl grundade kritiken mot megapixelfixeringen (t.ex. från New York Times teknikredaktör) att bryta igenom i kundernas medvetande.

Den enda fördelen med många Mpix i sensorn i en kameramobil är att man kan zooma in elektroniskt utan att förlusterna i upplösning blir katastrofala. Men även fixeringen vid stort zoomomfång (12x för Satio) i marknadsföringen får kritik av de som faktiskt använder kameror. Att en kamera har bildstabilisering räcker inte för att kompensera att den tappar oacceptabelt mycket i ljuskänslighet och upplösning med elektronisk zoom, vilket enbart är en förstoring av mitten på bilden när kameran saknar rörlig optik. New York Times påpekar att det är viktigare att ha bra vidvinkel så att man kan ta bilder på alla sina vänner runt middagsbordet än oanvändbara telezoomar.

En tillverkare som lanserar en kamera (eller kameramobil) med mindre zoomomfång och överlägsna egenskaper i dåligt ljus men med färre megapixel kan ganska enkelt kommunicera nyttan av det i sin marknadsföring, exempelvis med jämförande testbilder och rubriker som ”ingen blixt på bröllopet”, ”slipp urblekta blixtbilder”, ”ta bilder utan att alla märker det”, ”vi lurar er inte med zoomar som är oanvändbara”, osv.

Om Sony Ericsson vill få ner pixeltätheten kan de förslagsvis välja en lika stor sensor som är mycket mer ljuskänslig med upplösning 2400 × 1800 pixlar. Jämför detta mått med prestandan på bildskärmar. De flesta vanliga bildskärmar har en lägre upplösning på 1680 × 1050 eller 1920 × 1080, vilket gör att bilden måste förminskas för att få plats på skärmen. De större 24-tums och 27-tums skärmarna har inte fler pixlar än 1920 × 1200. (Eftersom de flesta digitala bilder aldrig skrivs ut är dessa mått mer relevanta än de högre krav på upplösning som är nödvändiga vid utskrift på papper.) Om kameran har upplösningen 2400 × 1800 kommer sensorn att bli 4,3 Mpix och pixeldensiteten blir utmärkta 15.9 Mpix/cm².

Sony Ericssons Satio som case study

För Sony Ericssons skull får man hoppas att Satio kommer att sälja bra och att alla andra avancerade features räcker för att övertyga kunderna – trots problemen med kameran. Bakgrunden till SE:s val av kamera är generellt intressant för produktstrateger inom Tech-sektorn och därför ska jag använda detta fall för en analys av hur processen gått fel (som jag uppfattat den som utomstående) och ge lite gratis rådgivning till Sony Ericsson:

Låt inte interna hänsyn inom SE-alliansen styra produktutvecklingen. Om Sony fått ansvaret för kamerautvecklingen bara för att de har en egen kameradivision är det ett misstag. Då glömmer man att Sony som kameratillverkare är ett ganska svagt varumärke. Exempelvis är deras systemkameror ett arv från två budgetmärken (Minolta/Konica) som Sony tog över 2006 när dessa inte klarade sig i konkurrensen från Nikon och Canon. Att partnern Sony släpper en 12Mpix sensor speciellt anpassad för kameratelefoner är inte ett tillräckligt starkt skäl.

Det är dålig omvärldsanalys av SE att de inte har varit bättre på att fånga upp fotografernas egna diskussioner i forum och produktrecensioner. Kritiken mot megapixel-hysterin och överdriven och klantigt utförd bildbehandling har varit lätt att hitta. Även om SE inte har för avsikt att utveckla eget kamerakunnande måste de åtminstone ha beställarkompetens.

SE (eller någon annan tillverkare) borde våga gå emot branschens group think och tänka annorlunda. Tyvärr har de flesta konsument-kameratillverkare varit teknikdrivna på fel sätt med sin zoom- och megapixelfixering. (Även SE verkar vara fast i det tänkandet. För ett par år sedan pratade jag med en av cheferna på SE om just detta på en konferens, och blev helt avfärdad.) Tillverkarna har även haft en Microsoftliknande ambition att fylla kamerorna med hundratals onödiga funktioner som Smile Detection och annat trams. Samtidigt har de missat grundläggande bildhantering, exempelvis förlustfri rotering av jpg-bilder. (Bara för ett par år sedan fanns det åtskilliga kompaktkameror där man förlorade bildkvalitet av att rotera en bild 90 grader. Jag har inte undersökt situationen idag.) Den som vågar bryta branschens konventioner kan vinna stort om de får till det rätt, titta på iPhone.

SE borde istället köpt teknologier från andra tillverkare med starka varumärken. Nokia har Zeiss-optik i sina bästa mobilkameror, vilket förbättrar bildkvaliteten en del. SE kunde ha gjort samma sak, alternativt anlitat Leica eller Hasselblad som leverantör. I den kameramodul Sony säljer som tillbyggnad till sin nya 12 Mpix sensor är optiken av plast. Plast!

Med samma argument borde de ha köpt mjukvaran för brusreducering, färgbalans etc. från mellanformatstillverkaren Phase One, alternativt från Nikon (även om Nikon troligen skulle vägrat släppa sitt kunnande till ett företag som är affilierat med Sony).

SE bör redan nu förbereda för att omedelbart kunna lansera nästa modell ”Satio II” i höst om Satio floppar. Den bör bygga på en 4.3 Mpixel sensor designad för maximal ljuskänslighet och ett mindre zoomomfång (3x).

Pingat på Intressant.

Sony Ericsson: designa din egen W508

Jonas Lind — Thu, 28 May 2009 19:43:45 +0000

Äntligen kommer det lite bra initiativ från Sony Ericsson. Nu har de öppnat sin nya microsite MINE där man designa skal till sin W508. Sajten är läckert inbjudande och man kan välja färger från en färgpalett, lägga till mönster och egen text samt ladda upp bilder. När man är klar kan man beställa sitt eget skal. Det går också att skicka in designen till en global omröstning med priser, där Sony Ericsson kommer att marknadsföra vinnarens design i hela världen. Prova själv.

Det här är naturligtvis ingen radikal nyhet men det verkar professionellt genomfört och ser bra ut visuellt. Rätt tänkt.

Pingat på Intressant.

Den stora missen i alla vociemail-system

Jonas Lind — Sun, 17 May 2009 11:22:56 +0000

Har alla mobiloperatörer missat hur kunderna använder funktionen vidarekoppling till mobilsvar vid ej svar? Om någon ringer till din mobil och du inte svarar kopplas samtalet vidare till röstbrevlådan. Vad som irriterat mig rejält efter ett antal missade samtal är att det inte går att ställa in en längre ringsignal än 30 sekunder innan vidarekoppling.

Det finns ett antal situationer där 30 sekunder är för kort tid, exempelvis: Är man ute på en bullrig gata är det inte säkert att man hör signalen direkt. Är man hemma och tillfälligt går till ett annat rum tar man ofta inte med sig mobilen. Telefonen kan vara nedstoppad i en igendragen ficka, eller en kvinna kan ha telefonen i handväskan. Nya smartphones är ofta större och klumpigare vilket gör att användare som inte vill ha de i kläderna stoppar ner dessa i en portfölj eller väska. Om man dessutom ska läsa på displayen för att se vem som ringer och sen fundera på om man vill ta samtalet kan det gå ytterligare några sekunder.

Själv vill jag gärna använda en ringsignal där telefonen är tyst och enbart vibrerar de 15 första sekunderna. Det är omöjligt eftersom det bara blir 15 sekunders ringsignal kvar om man missar den tysta vibrationssignalen.

Jag har varit beredd att byta operatör för att få 60 eller 90 sekunders ringsignal. Tyvärr hittade jag ingen operatör som erbjuder detta. Telia, Tre, Tele2, Telenor, Halebop och Djuice har alla 30 sekunder som maxgräns.

Detta är ännu ett exempel på hur företag i tech-sektorn som investerar stora resurser på market research, fokusgrupper och att segmentera kundgrupper missar det grundläggande. Jättarna i branschen konkurrerar så intensivt med avancerad högteknologi att de lägger mer uppmärksamhet på konkurrenternas erbjudanden och leverantörernas nya flashiga uppgraderingar än på sina egna kunder.

Jag har sagt det förut, problemet är att branschen inte förstår kundens mikrosituation och kontext när denne använder produkten.

Eftersom voice fortfarande är operatörernas viktigaste intäktskälla får varje förbättring och innovation inom detta område ett mycket stort genomslag. Operatörerna gör ett misstag om de betraktar rösttrafiken som en tråkig kassako med låg status vilken inte går att vidareutveckla. Titta bara på Google Voice för att få en idé om vad som kan åstadkommas.

Pingat på intressant.

Smartphone-kriget trappas upp: Blackberry vinner över iPhone

Jonas Lind — Tue, 12 May 2009 15:21:26 +0000

Topplistan för Smartphones i USA visar att iPhone tappat ledningen Q1 2009. Försäljningsraketen är den i Sverige ganska okända tillverkaren RIM som toppar med Blackberry Curve. Resten av listan är: 2) iPhone, 3) Blackberry Storm, 4) Blackberry Pearl 5) T-Mobile G1. RIM har nu en marknadsandel i USA på 50 procent (källa: NPD).

Ända sedan 90-talet har RIM varit marknadsledare i USA på att förse företagsanvändare med mobil email-access och en av Blackberrys styrkor är användbarhet för just denna applikation. Uppenbarlighen har Blackberry snabbt lyckats bygga på sina tidigare starka sidor och utvecklat en smartphone med en iPhonelik pekskärm för en bredare marknad.

Smartphone-marknaden är idag den viktigaste delen av hela mobilmarknaden och har definierat om spelplanen för både operatörer och handset-tillverkare.

Aldrig förut har mobiloperatörer snabbt kunna ta nya marknadsandelar genom att exklusivt erbjuda en cool ny smartphone. Att satsa på rätt smartphone blir plötsligt ett kritiskt strategiskt beslut för operatörerna.

AT&Ts exklusiva avtal med Apple lyfte dess marknadsandelar (men slog hårt mot deras marginaler). Vodafone har satsat på Blackberry. T-Mobile har utvecklat G1 tillsammans med HTC, vilket bygger på Googles ”öppna” operativsystem Android. Verizon har valt Arena från LG. Sprint gör en högrisksatsning på Palms Pre som inte kommer att lanseras förrän i sommar.

I dagens dåliga ekonomiska klimat är Smartphones ett av de få tillväxtområdena på mobilmarknaden. Förra året växte handsetmarknaden som helhet bara med 7 procent medan segmentet smartphones växte med 27 procent (källa: IDC). IDC räknar med att smartphones kommer att växa med 9 procent under 2009 trots att totalmarknaden beräknas falla med 2 procent. Enligt Informa såldes 162 miljoner smartphones under 2008, vilket är 13,5 procent av totalmarknaden. Informas prognos är att denna andel kommer att stiga till 38 procent 2013. Lägg till detta att smartphones har mycket högre vinstmarginaler så inser man det stora intresset för denna marknad.

Alla konkurrenter till Apple försöker nu kopiera det bästa från iPhone och göra ännu bättre produkter själva – i synnerhet pekskärmar. Det är förvånande att marknadsledarna som LG, Nokia, S-E och Samsung var så fast i sina gamla designtraditioner att det krävdes en outsider som Apple för att bryta ny mark inom användargränssnitt och visa på potentialen med pekskärmar.

Efter iPhones succé borde skämtet om hur svårt det är att programmera en VHS-video fastna i halsen på jättarna inom Tech-industrin. Tyvärr sitter många stora aktörer trots årtionden av retorik om att lyssna på kunderna fast i en introvert nörd-kultur som är teknikdriven på fel sätt. Användbarhet och användargränssnitt borde vara bland de högst prioriterade områdena för allt från webbplatser till digitalkameror. Och det behövs inga experter för att identifiera dålig usability, förstår du som ny användare inte hur det fungerar har du svaret.

Pingat på Intressant.

Net Neutrality: AT&T stoppar vissa trafiktyper i sina mobilnät

Jonas Lind — Wed, 06 May 2009 22:34:12 +0000

I kritiken kring EUs telekompaket har många fruktat att principen om nätneutralitet är på väg att överges. Exempelvis har TeliaSonera sedan länge blockerat VoIP och fildelning i sina billigare abonnemang Mobilsurf Bas och Mobilsurf Alltid.

Nu har även AT&T begränsat sin mobila datatrafik. I de nya användarvillkoren säger AT&T att det är tillåtet att websurfa, använda epost och koppla upp sig mot företags intranät. Att ladda ner en musikfil man har betalat för är också tillåtet. Däremot är det förbjudet med applikationer som kräver extrem kapacitet som P2P fildelning, att använda sin smartphone eller netbook som server för applikationer eller att ha program igång som kräver ständig internetuppkoppling. Mest kritik har AT&T fått för att de stoppar streamad TV till mobilen från konkurrenter som Slingbox samtidigt som de har en egen tjänst AT&T Mobile TV.

Jag är tveksam till detta. AT&T har redan ett tak på 5 GB/mån och om de vill begränsa trafiken ytterligare kan de sätta nya lägre tak och kombinera det med en stegformad taxa.

Det framgår inte om detta är hårda spärrar eller enbart hotfull retorik för att skrämma användare med att deras abonnemang kan stängas av om de missbrukar dessa. Ur ett kundvårdsperspektiv är det naturligtvis vansinne med ett oklart regelverk som kombineras med hot om godtyckliga trakasserier mot kunder som använder sitt abonnemang ”fel”.

Att olika operatörer erbjuder olika paketeringar till olika priser borde inte vara något konstigt. Det som gör debatten om nätneutralitet så infekterad är den befogade rädslan för att internets öppna karaktär ska naggas i kanten på ett sätt som i förlängningen skapar ett slutet nät med massiv censur av kommunikations- och yttrandefriheten och möjligheten att skapa innovationer.

Jag inser att det ligger i operatörernas intresse att kunna segmentera marknaden och ta mer/mindre betalt för tjänster beroende på hur mycket trafik dessa genererar. Men om operatörerna vill kunna genomföra det måste de själva desarmera debatten om Net Neutrality.

De kan göra det på två sätt. Det första är att aggressivt motarbeta alla politiska censurförslag som förs fram från höger och vänster. (Jag tänker mig PR-budgetar i samma storlek som marknadsföringsbudgeten.) Det andra är att acceptera öppna segmenterade affärsmodeller så att telcos inte längre uppfattas som hotande slutna monopolister.

Pingat på Intressant.

Operatörernas dilemma: LTE eller HSPA+ (deja vu 2002)

Jonas Lind — Tue, 28 Apr 2009 18:49:00 +0000

Kommer ekonomiskt pressade operatörer att skjuta upp investeringarna i 4G-näten LTE? Det har varit ett av diskussionsämnena inom branschen i över ett år.

LTE ger operatörerna högre kapacitet, spektraleffektivitet och datahastighet men kräver tunga investeringar i ny infrastruktur. Alternativet är att nöja sig med 3G-uppgraderingen HSPA eller att uppgradera sina existerande nät med HSPA+ (”turbo 3G”)? En investering i HSPA+ är en både snabbare och billigare lösning vilken kan hålla i flera år om inte trafiken i näten ökar för snabbt.

Med tanke på den ekonomiska krisen har det spekulerats om att nästan alla operatörer skulle välja den inkrementella uppgraderingen HSPA+ för att spara pengar och vänta med LTE tills krisen är över och investeringarna i HSPA+ är återbetalda. I så fall skulle LTE inte komma igång förrän någon gång efter 2012-2013.

Ett sådant scenario skulle sätta marknadsledaren Ericsson i en svår situation om förväntade intäkter blir flera år försenade. Dessutom kan konkurrenten Wimax hinna etablera sig på marknaden om LTE blir försenat.

Nu lär det inte bli så. Några operatörer har ett annat utgångsläge och för dessa är inte HSPA+ ett alternativ. De satsar redan på LTE och deras nät planeras att vara igång 2010. Dessa tidiga kunder ger leverantörerna möjlighet att få igång volymproduktion, testa sina produkter ”live” och stabilisera teknologin.

China Mobile sitter fast i en lokal 3G-standard (TD-SCDMA) som misslyckats med att konkurrera med WCDMA och CDMA2000. Genom att satsa på LTE kan China Mobile börja migrera sin kundbas till en global standard där skalfördelar och bättre konkurrens mellan leverantörerna ger lägre priser. Samma logik gäller för Verizon Wireless som satsar på LTE för att snabbare komma bort från den perifera standarden Cdma/EVDO. NTT DoCoMo investerar i LTE-nät och följer sin tradition att tidigt uppgradera till nya teknologier (jämför med DoCoMos tidiga investeringar i WCDMA-nät efter millenieskiftet). Det är inte heller oväntat att de skandinaviska rivalerna TeliaSonera och Telenor/Tele2 redan fattat beslut om att bygga LTE-nät.

Det finns intressanta paralleller mellan operatörernas dilemma idag och deras beslutssituation efter 2001. Då stod valet mellan en billig uppgradering av GSM-näten till GPRS/EDGE eller tunga investeringar i 3G (om man bortser från att spektrumauktionerna tvingade operatörerna att satsa på 3G). Idag står valet mellan HSPA+ och nya LTE-nät.

I efterhand visade sig dock motsättningen mellan GRPS/EDGE och 3G vara något konstruerad. Direkt efter att de stora 3G-besluten fattats var EDGE nästan uträknat. Men när datatrafiken ökade avstod inte de operatörer som börjat investera i 3G-nät från att uppgradera sina gamla 2G-nät. I takt med att EDGE-teknologin mognade och föll i pris blev det ett affärsmässigt enkelt beslut att uppgradera.

Vid slutet av 2008 hade över 80 procent av alla GPRS-nät uppgraderat till EDGE utan att det gjorts så mycket väsen av det. Idag planeras fortsatt utveckling av EDGE med EDGE Evolution, vilken kommer att kunna ge datahastigheter i ned- och upplänken på 1,2 respektive 0,474 Mbit/s och en förbättring av spektraleffektivitet och latens med en faktor två.

Storleken på den globala totalmarknaden gör att det finns underlag för att underhålla och utveckla flera överlappande teknologiska standarder samtidigt. (Till och med GSM utvecklas, senast med innovationen ortogonal subkanal från Nokia-Siemens, vilken fördubblar kapaciteten för rösttrafik.)

Med en marknad där det finns livskraftiga standarder från både 2G (EDGE), 3G (HSPA) och 4G (LTE) som alla utvecklas blir uppdelningen i 2G, 3G och 4G allt mer irrelevant. Valet mellan HPSA+ och LTE behöver inte vara ett antingen eller, det kan lika gärna bli ett både och. Min gissning är att även de operatörer som satsar på LTE ändå till slut kommer att uppgradera sina gamla 3G-nät till HPSA+ när teknologin mognat och kommit ner i pris.

Pingat på Intressant.

Sökmotor i mobilen – Yahoo ger Google en match

Jonas Lind — Fri, 06 Mar 2009 08:21:04 +0000

När Yahoo inte kan vinna över Google på marknaden för websök försöker de istället bygga upp en stark ställning för sök i mobilen. Yahoo har avtal med flera stora mobiloperatörer om att deras sökmoter ska vara förinställd som förstahandsval för operatörens kunder (AT&T och T-Mobile i USA och med O2, Virgin Mobile och T-Mobile i Europa). Enligt rykten kommer jätten Vodafone att kasta ut Google till förmån för Yahoo när ett gammalt avtal med Google löper ut i år. Förutom med Vodafone har Google ett liknade avtal med den amerikanska operatören Sprint.

Eftersom Yahoo har en svagare position på marknaden lär de vara villiga att betala mer för att få bli exponerade mot dessa mobilkunder än Google. Uppgifterna om marknadsandelar för mobilsök är osäkra men en uppskattning från den amerikanska marknaden ger Google 60 procent och Yahoo 30 procent. Även om en annan sökmotor är förinställd i mobilen kan Google behålla sina marknadsandelar om användarna aktivt söker upp Googles sökmotor. Detta kan dock ändras när den breda massmarknadens teknikomogna kunder börjar surfa med sina mobiler. Om man jämför funktionalitet är Yahoo! Mobile bättre än Googles motsvarande paket.

Mobilsök är en en annan spelplan än den Pc-baserade webben och där har Yahoo fortfarande en chans att konkurrera med Google. Den stora skillnaden är att Yahoo kan betala för en plats i mobiloperatörernas färdigpaketerade tjänsteerbjudanden.

Det är inte oundvikligt att Yahoo slås ut fullständigt av Google från marknaden. Yahoo kan hitta nischer som mobilsök där de kan ändra spelreglerna lite för att inte bli krossade av Google. Den andra faktorn som kan hindra Googles totala dominans är att allt fler aktörer ser Google som det nya Microsoft – en stor hotande monopolist som man ska försöka sätta krokben för. Mobiloperatörerna kan mycket väl föredra Yahoo för att ha kvar ett alternativ till Google.

Varför havererade visionen om publika W-Lan nät?

Jonas Lind — Thu, 26 Feb 2009 15:51:51 +0000

Idag är det övertydligt att affärsmodellen med publika Wlan-nät aldrig kommer att leva upp till hypen från 2002-2004. Den dramatiska prispressen på mobil data via 3G/HSPA har slagit undan benen för Wlan-operatörerna. I valet mellan Wlan access lite här och där och nästan fullständig geografisk täckning med en 3G-dongle blir valet lätt.

I det relativa misslyckandet för denna affärsmodell finns det flera viktiga läxor för andra aktörer inom industrin. Om vi går tillbaks till 1999–2002 fanns det ett entusiastiskt intresse för Wlan och möjligheten att skapa en omstörtande innovation (disruptive innovation) som kunde marginalisera de traditionella mobiloperatörerna.

Kärnan i denna hype var en enkel analys där man jämförde kapacitet/kostnad för en Wlan-accesspunkt och en stor 3G basstation. En Wlan-basstation kostade drygt 10 tusen kronor och klarade av att överföra 5,5 Mbit/sekund. En stor 3G-mast kostade en miljon och hade en kapacitet av 4,5 Mbit/sekund. Denna kapacitet skulle delas av alla användare inom mastens täckningsområde, så två streamande surfare som utnyttjade 2,25 Mbit/sekund var åt upp hela basstationens kapacitet. Kostnadsfördelen var dramatisk. 3G var 100 gånger (10.000 procent) dyrare.

Nu var detta i och för sig en förenklad kalkyl. Microbasstationer för 3G kostar inte en miljon. Köper man ett 3G nät finns inbyggt stöd för funktionalitet som roaming, handover, radioplanering, accesskontroll, billing osv. Wlan-operatörerna måste betala för att utveckla lösningar för detta när deras nät blir större och får många användare.

En annan faktor är att Wlan-basstationerna bara täcker ett område med en radie av 30 (inomhus) till 140 meter (utomhus). Geografisk täckning med Wlan kräver massor av accesspunkter. Men även om man lägger till kostnaderna för nätets core system och för att rulla ut ett stort antal Wlan-accesspunkter fanns kostnadsfördelen för Wlan kvar, även om den blev avsevärt lägre än en faktor 100. Och bygger man ett Wlan-nät får man högre kapacitet per kvadratmeter än med 3G.

Så såg världsbilden ut för sju år sedan. Wlan var inne bland IT-kunniga, akademiker och VC-investerare. Wlan omfamnades på ungefär samma sätt som Linux och Open Source. Det var bara telekom-operatörerna och Ericsson/Nokia/Siemens som satt och surade när alla kritiserade deras 3G planer och överpriserna de betalade på 3G-auktionerna. Jag måste erkänna att jag tillhörde Wlan entusiasterna själv.

Det som hände sen var att konkurrenterna (teleoperatörerna och Ericsson) svarade på hotet, utvecklingen tog en oväntad väg och Wlan-operatörerna satte krokben på sig själva.

Om man lyssnade mellan raderna på hur Ericsson och de andra i 3GPP resonerade innan Wlanhotet blev allvarligt hade leverantörerna tänkt att först sälja på alla operatörer 3G nät i grundutförande utan någon prispress. Efter det skulle man under flera år erbjuda små uppgraderingar av kapacitet i flera omgångar som man naturligtvis tänkte ta fullt betalt för och slutligen på andra sidan 2010 börja marknadsföra 4G (”LTE”).

När Wlanhotet dök upp tvingades telekomleverantörerna snabba på sin produktutveckling samt tidigare än planerat börja marknadsföra planerade uppgraderingar som HSPA. Till det kom prispressen när skuldtyngda operatörer skulle övertygas om att beställa 3G-nät under den tuffa perioden 2002-2004, vilket pressande priserna. Allt detta gjorde att delar av Wlan-operatörernas tänkta kostnads- och kapacitetsövertag krympte bort.

En annan faktor som oväntat bidrog till att underminera affärsmodellen för Wlan var den lediga kapaciteten i de färdiga 3G-näten efter 2006. Kundernas långsamma övergång till 3G och problemen för rena 3G-operatörer som Hutchisons 3 att få kunder ledde till att desperata operatörer satt med nybyggda nät men utan kunder som kunde fylla dessa med trafik. När 3 började marknadsföra 3G-donglar för data till fast pris definierade de om marknaden och skapade ett erbjudande som många andra mobiloperatörer tvingades kopiera. 3G-donglen blev en svår konkurrent till Wlan. Lägre bandbredd, men mycket bättre geografisk täckning.

Men det var Wlan-operatörerna själva som såg till att sabotera marknaden. Genom att hålla orimliga priser och inte samarbeta om attraktiva roaming-paket missade de det tidsfönster som fanns innan 3G näten var fullt utbyggda.

Det som ursprungligen gjorde konceptet Wlan så spännande var visionen om en småskalig nätutbyggnad där kostnaden för att komma igång var minimal. Om alla dessa nät samarbetade via ett clearing house som hanterade roaming skulle det spontant växa fram något som för användaren verkade som ett stort nät med god täckning. Tyvärr blev det inte så.

Priserna sattes alldeles för högt och operatörerna såg inte till att roamingavtalen blev rimliga. Med tanke på den dåliga täckningen och att det sällan fanns flera överlappande Wlannät på samma ställe borde naturligtvis alla operatörer ha öppnat sig för varandra och skapat en enda roamingpool. Men det gjorde de inte. Inte heller förstod operatörerna att utnyttja marknaden för tillfälliga kontantkort. Priserna sattes för affärsmän som var tvungna att komma åt nätet och inloggningen gjordes onödigt krånglig.

Även om Wlanindustrin inte har kunnat svara upp mot sina löften och det troligtvis kommer att visa sig vara en bortkastad investering ska vi alla vara tacksamma för allt ståhej som skapats de senaste nio åren. Wlan (och dess kusin WiMax) har stressat Ericsson och de traditionella teleoperatörerna. Det har drivit på innovationstakten. Bara hotet från Wlan-nät kommer att hindra giriga teleoperatörer från att höja priserna för mycket. Totalmarknaden för alla typer av Wlan-produkter är idag större än vad den annars skulle vara och därmed har priserna pressats neråt.