Pingat på Intressant.

Mycket av detta är sant och HTML5 är en imponerande teknologi. Men som vanligt under toppen av överdrivna förväntningar tenderar folk att glömma dess begränsningar. HTML5 är fortfarande en omogen teknologi. Ett slutligt utkast kommer att vara klart i mitten av 2011 men W3C uttalade nyligen att det formella standardbeslutet fördröjs till 2014. När människor faktiskt börjar använda HTML5 lär upplevelsen troligen att bli en besvikelse när utvecklarna konfronteras med teknologins begränsningar. (Denna syn stöds av kommentarer från flera branschkonferenser.) Äldre telefonmodeller kommer troligen inte att kunna köra alla webbappar i HTML5, vilket lite tar udden av visionen om en universell tillgänglighet, åtminstone under en övergångstid.

Native appar kommer alltid att erbjuda bättre prestanda, bättre användarupplevelse och bättre integration med hårdvaran. Exempelvis stödjer HTML5 inte förstärkt verklighet (augmented reality). HTML5 kommer med tiden att kunna minska detta prestandagap men om vi antar att native app-plattformar fortsätter att utvecklas flyttas även ribban uppåt. Ekosystemssägare (Apple, Google, etc.) kommer naturligtvis att arbeta på att göra utvecklingsmiljön så angenäm som möjligt att arbeta i. Till detta ska man lägga att cross-plattform verktyg kommer att minska problemen med att porta från en plattform till en annan.

Vad marknaden tenderar att glömma är att den grundläggande motsättningen mellan standardisering och flexibilitet fortfarande finns kvar. Genom att följa HTML5 specifikationen kommer telefontillverkare och webbutvecklare inte att kunna differentiera utanför de begränsningar som sätts av standarden. Det är oundvikligt att en global standard inte fullt ut kan anpassas till den heterogena basen av skärmstorlekar, olika terminaler, läsplattor, osv. När väl en kommittebaserad standard är låst, hamnar innovationer och nya produktegenskaper som introduceras efter att standarden är satt utanför och kan inte inkluderas innan nästa uppgradering av själva standarden. Appar har bättre möjligheter att utnyttja sådana variationer av terminalerna och ny funktionalitet.

Jag tror inte att leverantörerna kan motstå sirénsången av differentiering. Och när de faller för frestelsen kommer differentieringens onda tvilling – fragmentering – att dyka upp. Denna fragmentering kommer antingen att underminera HTML5 som en universell standard (vilket gör den mindre attraktiv på samma sätt som Java ME), eller uttrycka sig i form av ett ökat intresse för appar.

En annan fundamental motsättning är hur man ska kompromissa mellan råprestanda och bekvämligheten för utvecklarna. Att koda i ett högnivåspråk är lättare för mindre erfarna utvecklare och poolen av HTML/Javascriptutvecklare är mycket större än antalet erfarna C++ utvecklare. Det blir lättare och billigare att utveckla i HTML5 men då måste man offra prestanda. För mindre avancerande applikationer kan detta i och för sig vara en bra kompromiss. Effektiv lågnivåkodning medför också lägre batteribelastning, vilket är viktigt för smartphones.

I många fall är det bättre att ha en HTML5 webbapp än att inte ha någon app alls. Men om det är kritiskt med höga prestanda är native appar det uppenbara valet. Prestanda är inte bara viktigt i uppenbara fall som spel. Om användarna förväntar sig pekskärmar som inte fryser när man bläddrar och skrollar kanske det blir konkurrensfaktor för alla appar.

Som Forrester påpekade, hela antingen/eller scenariot med HTML5 vs. appar drivs av leverantörspolitik. Även om jag tror att en annan stark drivkraft är från den stora grupp webbutvecklare som uppfattar C++ programmering som för svårt. Dessa utvecklare kommer gladeligen att omfamna HTML5 som ett sätt att komma in på den mobila marknadsplatsen.

HTML5 trycks ut på marknaden av Google, Microsoft, Facebook och Apple. Fortsatt dominans för browsern är viktig för Googles annonsaffär. Microsoft och Apple vill slå ihjäl Flash. Facebook vill ha universell access. Men handling säger mer än ord; Google rekryterar apputvecklare och släpper allt fler av sina egna tjänster som appar. Till exempel: Google Voice, Google Places och nu även Google Translate. (Google Earth är det mest kända exemplet även om den har funnits i flera år.) Idag utvecklar stora spelare som snabbt vill nå marknaden med sina tjänster native appar när funktionaliteten kräver det, trots all pro-HTML5 retorik.

Pingat på intressant.

Nokia sa att de avvisade en Android-allians för att undvika att hamna i en ren priskonkurrens och bli beroende av Google. Med Microsoft-alliansen uttalade Nokia att smartphonemarknaden nu kommer att bli en tävling mellan tre hästar, MS/Nokia, Apple och Android (samtidigt som de glömde att nämna RIM, Bada och HP/WebOS). Nokia har antagligen en poäng här. Om Nokia hade valt Android som sitt operativsystem skulle Androids dominans på marknaden bli oundvikligt, Google skulle träda fram som ett nytt ”ondskans imperium”, och smartphone-tillverkarna hamna i en blodig odifferentierad priskonkurrens med varandra. Kom ihåg att Android bara är Open Source för utvecklarna. För mobiltillverkarna är detta ett välvilligt tyranni under Google. Å andra sidan är Android (och RIM) färdiga för leverans idag om Nokia hade valt någon av dessa som partner. Windows Phone är inte färdigutvecklad och Nokia kommer att vänta till nästa uppgradering (kodnamn Mango), vilken är planerad till oktober, innan de släpper några nya modeller.

Vad jag finner helt obegripligt är hur Nokia kunde öppet och offentligt döda Symbian innan de har nya WP-baserade modeller att erbjuda marknaden. Försäljningen av de nu föråldrade Symbiantelefonerna lär tvärstanna under övergångstiden. Om Nokia varit slugare hade de gjort ett begränsat utspel nu om att satsa på WP-baserade smartphones i USA samtidigt som man står bakom Symbian, men med en lägre utvecklingsbudget. Omfattningen av hela alliansen med Microsoft hade kunde ha hemlighållits till i oktober då Nokia ”plötsligt” beslutar sig för att överge Symbian som plattform för smartphones och skriver på en omfattande allians med Microsoft.

Trots det finns det några strimmor av hopp för Nokia under denna övergångsperiod. En livlina är att en del Nokiakunder kommer att köpa en Symbiantelefon pga. kameran, gränssnittet, kartorna, eposten eller andra funktioner som är orelaterade till storleken på app-ekosystemet. En annan är att de mäktiga operatörerna har ett politiskt intresse av att MS/Nokia-alliansen lyckas. Om de kan hålla ett annat ekosystem vid liv minskas förhandlingsstyrkan för Apple och Google/Android. Genom att subventionera några få Symbian smartphones kan de hjälpa till att hålla Nokia flytande. (Detta är nog dock mest önsketänkande, från skvallret på MWC verkar det som att operatörerna är på väg att överge Symbian.) Ett tredje marknadsegment är de stora företagskunder som har integrerat sina IT-system byggt på Symbian. De är inlåsta och tvingade att fortsätta att köpa Symbian tills de har lyckats integrera på en anan plattform, troligen RIM eller Android.

Den kompakta kritiken mot Nokias strategi kommer att bli svår att övervinna. Det förvärras av känslomässiga reaktioner och ingrodd misstänksamhet mot Microsoft bland utvecklare och gamla Nokiaanställda. Om MS/Nokia inte kan locka utvecklarna att gå med, blir hela alliansen ett misslyckande.

Det är allmänt bekant att Symbian är en förskräcklig miljö för utvecklare men jag har nästan inte sett några kommentarer om utvecklarmiljön i Windows Phone. Microsoft förstår vikten av en attraktiv utvecklarmiljö. Miljöer för utvecklare som Visual Studio, .Net och C# visar att de de faktiskt kan få till det. Utvecklingsmiljön för WP kommer att bli XNA och Silverlight från Microsoft.

Den enda analysen av WP:s utvecklingsmiljö jag har hittat är i en enkätundersökning förra sommaren från Vision Mobile. I undersökningen rankade utvecklare WP som ganska svår att arbeta med. Genomsnittstiden för att bemästra systemet var 9 månader, vilker är markant längre än för Android (5 månader) eller iPhone (runt 7 månader). Det ansågs också svårt att skapa bra användargränsnitt med de tidiga versionerna av WP7 från mitten av 2010. Utvecklarna gav dock WP7:s emulator/debuggern och IDE höga betyg. Dessa gjorde det möjligt att koda och testa mjukvara ganska snabbt.

Om det stämmer att WP7 är ett helt nyskrivet OS, finns det en chans att Microsoft har lyckats dumpa det klumpiga arvet från Windows CE och Windows Mobile. Dessa föråldrade och överlastade plattformar var försök att köra Windowsprogram på mobilen, vilket resulterade i usel prestanda och batteritid. Om Microsoft har lärt sig läxan är det bra. Men jag är inte övertygad om att Microsoft förstår hur man skriver effektiv och resurssnål kod.

Som sagt var, jag tror att den nya strategin är dålig för Nokia. Nokia har dödat Symbian och det går inte att göra ogjort. Men vi kan ändå spekulera om Nokias alternativa strategier. Nokia hade faktiskt en hållbar migrationsstrategi för Symbian. Den byggde på att trycka ner Symbian i stacken och dölja den för vanliga utvecklare. Nokia ville föra fram utvecklingsmiljön Qt (uttalas ”cute”) som den miljö man döljer Symbian bakom. Plattformsoberoendet i Qt gör att man sen hade kunnat porta appar skrivna i Qt till MeeGo i ett senare skede. Med tanke på hur klumpigt Nokia nu har exekverat sin nya strategi hade det antagligen varit bättre att ha hållit fast vid den gamla strategins huvuddrag.

Om Nokia kan överleva 2011 och de klarar att introducera nya attraktiva modeller baserade på WP under 2012 har de fortfarande en chans att komma tillbaks. Men det är många om. Kommer ”WP-känslan” och grafiken att var tillräckligt attratkiv för utvecklare och konsumenter? Klarar Nokia av att hantera utvecklingsprojekt i allians med en annan organisation? Kan Nokia utnyttja sina interna styrkor eller kommer deras övertunga byråkrati att bromsa produktutvecklingen? Är Microsoft beredda att samarbeta i god tro eller har de samma dolda agenda som när de gick in i allianser under 90-talet med ont uppsåt? Kan Microsoft arbeta bort sina dåliga vanor?

Även om MS/Nokias första telefoner inte är riktigt konkurrenskraftiga när släpps, kommer operatörerna möjligen att kliva in och rädda Nokia genom att subventionera dessa. Deras agenda är att försvaga Apple och MS/Android.

På ytan verkar Nokias strategiska drag vara liktydigt med att skjuta sig själv i foten. Men Nokias top management och Elop är inga idioter. Det måste ha funnits någon rationalitet som gjort detta beslut logiskt. Åtminstone från deras eget perspektiv

Kanske kan svaret hittas i en längre artikel i Helsingin Sanomats affärsbilaga från oktober 2010. Artikeln är en förödande uppgörelse med hur Nokia förlorade sin inre kompass efter 2004 när en intern omorganisation förvandlade det snabbfotade produktfokuserade företaget till en matrisorganisation med tre divisioner; mobiltelefoner, mulitmedia och företagslösningar. Affärsområdena uppmuntrades att konkurrera internt för personal och resurser. Detta ledde till ändlös internpolitik, revirstrider och byråkrati. 300 direktörer som bråkade med varandra såg till att innovationstakten bromsades upp. Följden var att Nokia misslyckades med att innovera och utnyttja sitt starka interna kunnande. Ett antal korkade produkt- och designbeslut blev följden. Redan 2001 hade Nokia börjat utveckla Series 90, ett pekskärmsgränssnitt som skulle ha blivit basen för Nokias iPhone-utmanare idag. Men projektet lades ner 2005. I senare försök att efterlikna iPhone kopierade man det sämsta från iPhone. Till exempel, Nokiatelefoner där man inte kunde byta ut batteriet, modeller där man plockat bort micro-SD kortsläsare, toppmodeller utan MMS för att någon produktchef ansåg att det var en ”föråldrad teknik”. Företagsmodellerna i E-serien kunde inte använda den bästa bildteknologin för den blockerades av konsumentdivisionen. Samtidigt förvägrades N-serien MailForExchange och SIP av företagsdivisionen. Arbetet med Symbian, QT och MeeGo drog ut på tiden utan några synliga resultat. Och så vidare.

När en stor organisation väl blivit nedtyngd med byråkrati är det väldigt svårt att trassla sig ur problemet. Kanske drog Elop slutsatsen att en intern omorganisation skulle bli för riskfylld och tidskrävande. De team som arbetar med Symbian, QT och MeeGo hade inte levererat på åratal och Nokias företagsledning kunde inte veta om dess dåliga prestationer berodde på byråkratin – eller om de helt enkelt inte kunde klara uppgiften. Elop hade valet att satsa företagets framtid på de egna mjukvaruteamen, eller på Microsoft. Hans val av Microsoft är en signal som visar hans misstro mot Nokias egna kapabilteter inom mjukvaruutveckling idag. (Kanske hade en nytillträdd vd med en stark egen bakgrund från mjukvarututvekling kommit till en annan slutsats. Men vi kommer aldrig att få veta svaret på den frågan.)

Jag hoppas att Elops nästa projekt blir att vända upp och ner på den interna organisationen för att släppa loss Nokias excellenta ingenjörskunnande och vad som finns kvar av det snabbfotade aggressiva företag som fanns under 90-talet.

(Länkar finns i den engelska versionen.)

Pingat på Intressant.

”Det här är mobilens guldålder. Det är den bästa ekonomiska möjligheten i vår livstid”

Ahonen ger en viktig motvikt i debatten till de nätcentriska evangelister från USA:s västkust som inte förstår telekom och avfärdar hela industrin som en dinosaurie. Exempelvis är enbart intäkterna från SMS med 100 miljarder dollar nästan lika mycket som de kombinerade intäkterna från hela musikindustrin (20 miljarder dollar), Hollywoodfilmer (25 miljarder dollar), videospelskonsoler (40 miljarder dollar) och allt betalt innehåll på nätet (27 miljarder dollar) tillsammans. MMS (som kallats för ett misslyckande) har redan växt till 41 miljarder dollar och är därmed större än hela musikindustrin.

Medan de flesta webcentrerade aktörer kämpar för att öka sina intäkter där magra annonsintäkter är den huvudsakliga intäktskällan lyckas mobila tjänsteleverantörer ta betalt av sina användare och har sällan samma problem. Ett exempel är Real Madrids fanclub. De tar 12 Euro/månad för sin mobiltjänst och har 100 000 betalande användare. Ett annat exempel är de tre stora sociala nätverken i Japan (Mixi, Mobage Town och Gree). Deras intäkter ligger på mellan 250 och 350 miljoner dollar var. Även om dessa japanska tjänster är tillgängliga via webben, använder 76 procent av användarna enbart mobilen för att nå dessa. Annonsering är bara en liten del av intäkterna. Virtuella varor och virtuella valutor är mycket viktigare.

Ahonens centrala budskap är att det ”mobila internet” inte är samma sak som den PC-baserade webben sedd genom telefonen. Mobila tjänster är något annat. De kan utnyttja de unika egenskaper hos mobilen som inte kan replikeras på den PC-baserade webben. I mobilen finns redan identifiering, meddelandetjänster och ett betalningssystem inbyggt från början. Mobilen kan användas med en hand, vilket är omöjligt med laptop med 3G. Ett annat exempel är att dela bilder med MMS, vilket är mycket enklare än att koppla din kamera till en PC och ladda upp bilderna. Det finns flera mobila tjänster som är opraktiska eller nästan omöjliga att replikera på det PC-baserade internet. Till exempel, om du skannar en streckkod i en affär med din mobilkamera och får en lista på alternativa leverantörer för den produkt du är intresserad av.

Även om avancerade sexiga appar på din smartphone är imponerande, pekar Ahonen på att bara 13 procent av den mobila populationen har en smartphone. De stora talen och den väldiga potentialen finns i ”tråkiga” tjänster som SMS och MMS. Den genomsnittliga SMS-användaren textar 100 meddelanden/månad. Rösttrafiken faller på nu grund av kannibalisering från SMS och 13 procent av mobilanvändarna har slutat att ringa ut med sina mobiler helt och hållet. MMS används redan av 1,7 miljarder människor. Hans råd är att om ditt företag är i en bransch där man måste nå massmarknaden (banker, detaljhandel, flygbolag osv.) bör det första steget vara att utveckla SMS-baserade tjänster. Efter det ska man ge sig på MMS, Wap, xHTML (”webbläsare för mobilen), nedladdningsbar Flash/Java/Brew och appar – i den ordningen.

Ett annat område där Ahonens argument går mot branschens konsensus är i hans misstro mot positioneringsbaserade tjänster. Hans poäng är att de flesta användare sällan är vilse – och om de är utomlands gör de extrema roamingavgifterna att man inte vill använda dessa tjänster. Användare är också väldigt ovilliga att låta andra spåra deras position. För några år sedan lanserade Disney i USA en ”familjevänlig” MVNO där föräldrarna kunde följa sina barns position med en spårningstjänst. Disneytelefonen blev omedelbart peststämplad bland barn och ungdomar och de råkade alltid ”glömma” telefonen hemma, och därmed lura föräldrarna att de var hemma och gjorde läxorna. Disney la ner tjänsten 2007.

Jag gillar Ahonens fräscha perspektiv på branschen, i synnerhet när han lyfter fram och lovordar tjänster som nätevangelisterna i Silicon Valley anser vara töntiga. Boken är lättläst och nästan underhållande, jag rekommenderar den varmt.

Tomi Ahonens blogg: Communites Dominate Brands.

Pingat på Intressant.

Satio: smartphonens baksida är kameran

Tyvärr tror jag att deras val av kamera är en rejäl designmiss. För marknadsförare som är vana vid IT-industrins branschlogik att ”mer alltid är bättre” är det självklart att trycka in mer megapixel om man kan. SE motiverar med att Facebook-generationen enkelt vill kunna ta bilder av hög kvalitet. Det stämmer, men en 12 megapixels kameratelefon är inte svaret.

Problemet är att höga megapixeltal kraftigt försämrar möjligheterna att ta bra bilder i dålig belysning, vilket är mycket viktigare för de flesta användare än att ta bilder med 4000 × 3000 pixlar. SE kommer att få problem när besvikna köpare inser hur begränsad Satios kamera är i praktiken.

Orsaken är att 12 megapixel i de kvadratmillimetersmå sensorerna som används i mobiltelefoner inte kan jämföras med 12 megapixel i större digitala systemkameror. En minst lika viktig prestandafaktor som antal Mpixel är hur tätt dessa är packade (Mpix/cm²). Pressar man in för många pixlar på en sensor som är mindre än en kvadratcentimeter (6 × 4,5 mm för Satio om de använder Sonys nya sensor) blir varje enskild pixel så liten att rent fysiska begränsningar av hur många fotoner som lyckas träffa denna pixel blir avgörande för förmågan att reproducera en bild.

Om man liknar kamerasensorn vid en fotbollsplan som är full med hinkar kan man tänka sig att fotonerna är biljardbollar som ska regna ner i dessa hinkar. Varje hink är en pixel. Starkare ljus ger massor av biljardbollar i hinkarna vilket ökar precisionen när man ska räkna innehållet i dessa. Svagt ljus (=få biljardbollar som regnar ner) kan fungera om varje hink är så stor att den åtminstone fångar upp några bollar. Pressar man istället in lika många hinkar på en handbollsplan blir varje hink liten som ett dricksglas och felfaktorerna (bruset) större när biljardbollarna inte räcker för att fylla upp alla de små glasen.

För bilder som tas i solsken mitt på dagen i Kalifornien eller med en stark blixt räcker ljuskänsligheten ISO 100 och då klarar en liten sensor (handbollsplanen) nästan av att tävla med en större sensor (fotbollsplanen). Kvalitetsskillnaderna för bilder i solsken beror på att optiken i en extremt liten kamera inte kan mäta sig med större objektiv av god kvalitet. En annan orsak till kvalitetsskillnaderna mellan kameramobiler och riktiga systemkameror är att marknadsledande kameratillverkare som Nikon och Canon har mer erfarenhet av elektronisk bildbehandling.

Men så fort man tar bilder i sämre belysning och måste gå upp i ljuskänslighet till ISO 400, 800 (eller ännu högre) blir skillnaderna mellan en liten och en stor sensor med lika många Mpix dramatiska.

I webforum som Nikonians och testsajter som DPreview har de flesta fotonördar och proffsfotografer länge varit överens om detta och de är skeptiska till små point-and-shoot kameror pga att brusnivåerna blir helt oacceptabla inomhus och med sämre belysning. Förutom det är de kritiska till hur tillverkarna försöker kompensera dålig bildkvalitet från sensorn genom överdriven elektronisk efterbehandling av bilderna som brusreducering, att saturera färgerna och att höja kantskärpan. Detta ger ganska ofta bilder som ser onaturliga ut. Tabellen nedan visar skillnaderna i arean på sensorn och pixeldensiteten för några representativa digitalkameror och kameramobiler.

Sensorformat och pixeldensitet

 
Notera i tabellen att siffran Mpix/cm² (megapixel per kvadratcentimeter) ska vara så låg som möjligt. Den siffran anger hur tätt man packat pixlarna på sensorn och den är nästan lika viktig som antalet megapixel. Satio kommer med en sensorarea på 27 mm² att ha en sensor i samma storlek som de allra minsta point and shoot kamerorna. Detta gör att Satio får en mycket hög pixeldensitet med 44 megapixel per kvadratcentimeter.

Som synes är skillnaden i area stor mellan de olika kameratyperna. Sensorn i de flesta digitala systemkameror är kring 350 mm². Jämför detta med sensorn i kompaktkameror som ligger mellan 28 och drygt 40. Sensorn i en systemkamera har alltså 12 gånger större yta att samla upp ljuset jämfört med de minsta kompaktkamerorna.

Den tillverkare som är först med att utveckla en liten sensor med färre megapixel som är optimerad för maximal ljuskänslighet i låg belysning kommer att ta ett marknadssegment där det idag inte finns några produkter men en latent efterfrågan. För ett par år sedan släppte Fuji modellen Finepix F31fd, en 6 Mpix kompaktkamera med en större sensor som var mycket ljuskänslig. Det gick till och med att ta acceptabla nattbilder utan blixt med ISO 1600, vilket ingen annan kompaktkamera någonsin har kunnat. När Fuji slutade att tillverka F31fd fick kameran kultstatus och priserna på eBay har tidvis legat nära dubbla nypriset.

Naturligtvis ska inte ett företag som säljer på massmarknaden designa sina produkter för nördar. Men det är värt att lyssna på vad avancerade användare säger. Och i det här fallet är det klockrent, hög ljuskänslighet är relevant för alla. Att enkelt kunna ta bilder inomhus på sina vänner utan att behöva använda blixt är som gjort för Facebook-generationen.

Att genomsnittskunden tror att megapixel är det enda viktiga beror mest på att tillverkarna fokuserat all sin marknadsföring på detta. Förr eller senare kommer dock den sakligt väl grundade kritiken mot megapixelfixeringen (t.ex. från New York Times teknikredaktör) att bryta igenom i kundernas medvetande.

Den enda fördelen med många Mpix i sensorn i en kameramobil är att man kan zooma in elektroniskt utan att förlusterna i upplösning blir katastrofala. Men även fixeringen vid stort zoomomfång (12x för Satio) i marknadsföringen får kritik av de som faktiskt använder kameror. Att en kamera har bildstabilisering räcker inte för att kompensera att den tappar oacceptabelt mycket i ljuskänslighet och upplösning med elektronisk zoom, vilket enbart är en förstoring av mitten på bilden när kameran saknar rörlig optik. New York Times påpekar att det är viktigare att ha bra vidvinkel så att man kan ta bilder på alla sina vänner runt middagsbordet än oanvändbara telezoomar.

En tillverkare som lanserar en kamera (eller kameramobil) med mindre zoomomfång och överlägsna egenskaper i dåligt ljus men med färre megapixel kan ganska enkelt kommunicera nyttan av det i sin marknadsföring, exempelvis med jämförande testbilder och rubriker som ”ingen blixt på bröllopet”, ”slipp urblekta blixtbilder”, ”ta bilder utan att alla märker det”, ”vi lurar er inte med zoomar som är oanvändbara”, osv.

Om Sony Ericsson vill få ner pixeltätheten kan de förslagsvis välja en lika stor sensor som är mycket mer ljuskänslig med upplösning 2400 × 1800 pixlar. Jämför detta mått med prestandan på bildskärmar. De flesta vanliga bildskärmar har en lägre upplösning på 1680 × 1050 eller 1920 × 1080, vilket gör att bilden måste förminskas för att få plats på skärmen. De större 24-tums och 27-tums skärmarna har inte fler pixlar än 1920 × 1200. (Eftersom de flesta digitala bilder aldrig skrivs ut är dessa mått mer relevanta än de högre krav på upplösning som är nödvändiga vid utskrift på papper.) Om kameran har upplösningen 2400 × 1800 kommer sensorn att bli 4,3 Mpix och pixeldensiteten blir utmärkta 15.9 Mpix/cm².

Sony Ericssons Satio som case study

För Sony Ericssons skull får man hoppas att Satio kommer att sälja bra och att alla andra avancerade features räcker för att övertyga kunderna – trots problemen med kameran. Bakgrunden till SE:s val av kamera är generellt intressant för produktstrateger inom Tech-sektorn och därför ska jag använda detta fall för en analys av hur processen gått fel (som jag uppfattat den som utomstående) och ge lite gratis rådgivning till Sony Ericsson:

• Låt inte interna hänsyn inom SE-alliansen styra produktutvecklingen. Om Sony fått ansvaret för kamerautvecklingen bara för att de har en egen kameradivision är det ett misstag. Då glömmer man att Sony som kameratillverkare är ett ganska svagt varumärke. Exempelvis är deras systemkameror ett arv från två budgetmärken (Minolta/Konica) som Sony tog över 2006 när dessa inte klarade sig i konkurrensen från Nikon och Canon. Att partnern Sony släpper en 12Mpix sensor speciellt anpassad för kameratelefoner är inte ett tillräckligt starkt skäl.

• Det är dålig omvärldsanalys av SE att de inte har varit bättre på att fånga upp fotografernas egna diskussioner i forum och produktrecensioner. Kritiken mot megapixel-hysterin och överdriven och klantigt utförd bildbehandling har varit lätt att hitta. Även om SE inte har för avsikt att utveckla eget kamerakunnande måste de åtminstone ha beställarkompetens.

• SE (eller någon annan tillverkare) borde våga gå emot branschens group think och tänka annorlunda. Tyvärr har de flesta konsument-kameratillverkare varit teknikdrivna på fel sätt med sin zoom- och megapixelfixering. (Även SE verkar vara fast i det tänkandet. För ett par år sedan pratade jag med en av cheferna på SE om just detta på en konferens, och blev helt avfärdad.) Tillverkarna har även haft en Microsoftliknande ambition att fylla kamerorna med hundratals onödiga funktioner som Smile Detection och annat trams. Samtidigt har de missat grundläggande bildhantering, exempelvis förlustfri rotering av jpg-bilder. (Bara för ett par år sedan fanns det åtskilliga kompaktkameror där man förlorade bildkvalitet av att rotera en bild 90 grader. Jag har inte undersökt situationen idag.) Den som vågar bryta branschens konventioner kan vinna stort om de får till det rätt, titta på iPhone.

• SE borde istället köpt teknologier från andra tillverkare med starka varumärken. Nokia har Zeiss-optik i sina bästa mobilkameror, vilket förbättrar bildkvaliteten en del. SE kunde ha gjort samma sak, alternativt anlitat Leica eller Hasselblad som leverantör. I den kameramodul Sony säljer som tillbyggnad till sin nya 12 Mpix sensor är optiken av plast. Plast!

• Med samma argument borde de ha köpt mjukvaran för brusreducering, färgbalans etc. från mellanformatstillverkaren Phase One, alternativt från Nikon (även om Nikon troligen skulle vägrat släppa sitt kunnande till ett företag som är affilierat med Sony).

• SE bör redan nu förbereda för att omedelbart kunna lansera nästa modell ”Satio II” i höst om Satio floppar. Den bör bygga på en 4.3 Mpixel sensor designad för maximal ljuskänslighet och ett mindre zoomomfång (3x).

Pingat på Intressant.