Vad händer med ett samhälle och individerna om inget någonsin glöms bort och alla minnen sparas för evigt? Denna tankeväckande fråga tas upp av Viktor Mayer-Schönberger (professor i information policy, National University of Singapore) i boken “Delete: The Virtue of Forgetting in the Digital Age” (Princeton Univ. Press 2009). Hans pessimistiska svar är att:
”Perfekta fullständiga digitala minnen förvägrar människor möjligheten att växa, att förändras och utvecklas över tiden. Detta är djupt oroande.”
Hans argument påminner om integritetsförespråkarnas, även om han har en annan angreppsvinkel. I en värld med perfekta sökbara minnen kan människor när som helst komma att jagas och krossas av något från sitt förflutna eller privata sfär. Vad som är oskyldig information idag kan förvandlas till graverande bevis i en osäker framtid med en ny regering, ändrade kulturella värderingar eller om personen går vidare till en ny fas i sitt liv.
I en sådan värld kommer människor att censurera sig själva, undvika att uttrycka sina åsikter och vara rädda för att dela med sig av sina tankar, sina ord eller sina fotoalbum med sina vänner.
Mayer-Schönberger illustrerar detta med en historia om lärarstudenten Stacy Snyder. Snyder hade klarat av alla kurser och moment i sin utbildning men blev vägrad att få ut sin examen eftersom hon lagt ut en oskyldig bild av sig själv från en maskerad på sin MySpace-sida med bildtexten ”berusad pirat”. Snyder erbjöd sig att ta bort bilden men utan resultat.
Den 25-åriga lärarstudenten som fick sin framtid krossad av ett foto på MySpace
Ett ytterligare exempel är den kanadensiske psykoterapeuten Andrew Feldmar som blev permanent spärrad för inresa till USA när en tulltjänsteman googlade och hittade en artikel han skrivit i en akademisk tidskrift för tio år sedan där han nämnde att han använt LSD kring 1965. Som Schönberger påpekar, vad som hände för 40 år sedan har inget att göra med Feldmars liv eller den person han är idag.
Det finns ett antal andra exempel på människor som fått sina liv sönderslagna när något från deras privata sfär eller avlägsna förflutna kommit tillbaks till ytan via Internet och tagits ur sitt sammanhang.
Ett annat av Mayer-Schönbergers argument är att ett perfekt minne är en förbannelse, inte en gåva. Sällsynta medicinska fall där människor inte kan glömma (och kommer ihåg exakt vad som hände i varje dag av sitt liv) visar att dessa människor blir överväldigade av triviala detaljer och har svårt att fatta vanliga beslut i sin vardag.
Boken är ett första försöka att adressera detta ämne. Författarens tanke är att formulera ett ramverk för hur man ska kunna få tillbaks normalfallet i samhället till att långsamt glömma (människans normaltillstånd i tusentals år) istället för att minnas allt. De metoder han identifierar kan antingen fokusera på maktaspekter eller på att få tillbaks tidsaspekten i ekvationen. Han identifierar sex metoder för att hantera problemet:
- Digital avhållsamhet (håll dig undan från Nätet, eller se åtminstone till att inte visa allt om dig själv på Facebook)
- Rätt till integritet (rätten att kräva att information tas bort från offentliga och företags- databaser, webbplatser etc.)
- DRM för integritet (tanken att förse digital information med begränsningar såsom raderingsdatum, spärrar för sökmotorer, begränsningar för vem som kan komma åt denna information, osv.)
- Kognitiv anpassning (att lära sig att räkna ner värdet av gammal information och förstå att denna är mindre relevant och pålitlig)
- Full kontextualisering (behåll all information men inkludera kontexten till alla enskilda uppgifter så att risken för feltolkningar minimeras)
- Informationsekologi (lagar för databashantering och obligatorisk radering av gamla uppgifter)
När Mayer-Schönberger diskuterar dessa metoder påpekar han att rätten till integritet är ett värdelöst verktyg eftersom individer nästan aldrig aktivt kräver att deras uppgifter ska raderas eller går till domstol med dessa krav. Regler för informationsekologi är mer effektiva eftersom de skyddar all information. Tyvärr har dock lagar om datalagring efter 9/11 fört utvecklingen i motsatt riktning.
Författaren föreslår att normalläget i den digitala världen ska ändras till att långsamt glömma istället för att minnas. Man kanske ska få en fråga varje gång man sparar ett dokument om vilket datum det automatiskt ska raderas. Detta skulle bli en viktig påminnelse om informationens tidsberoende natur.
Jag måste ge Mayer-Schönberger en eloge för hans insiktsfulla och provokativa argument. Jag stödjer hans förslag om obligatoriska raderingsdatum för databaser hos myndigheter och stora organisationer. Möjligen kan det vara en bra idé att fråga efter raderingsdatum när man sparar ett dokument. Men jag tror inte att hans program för institutionaliserad glömska kommer att lösa problemet.
I viss utsträckning tror jag att han angriper fel problem. Istället för ett omfattande system för att införa glömska i den digitala världen skulle problemet bli avsevärt mindre i en kultur som är mer avslappnad och där nivån av förtroende är högre.
Det första problemet är att vi lever i ett samhälle som drivs av skandaltidningarnas inneboende logik, som domineras av moralpaniker. Bakgrundskontroller och detektivarbete skapar en självförstärkande process, där skräpmedias mentalitet tränger in i den normala företagssfären. Om du avsätter avsevärda resurser för att hitta komprometterande information kommer du troligen att hitta några småsaker. För att motivera kostnaderna för undersökningen är det mycket lättare att bortse från sammanhanget och agera på informationen istället för att vara överseende. Denna ensidighet till förmån för panikreaktioner piskar upp stämningen ännu mer. Om ett storföretag eller myndighet diskvalificerar en kandidat till en hög position pga en 15 år gammal nakenbild anger det tonen och andra organisationer kommer att följa deras exempel.
Det andra problemet är att moralpaniker letar sig in i lagstiftningsprocessen, vilket resulterar i oproportionerliga lagar. Om lagstiftarna kunde leverera rationella och proportionerliga lagar skulle många av de problem som Mayer-Schönberger tar upp försvinna av sig själv. Till exempel, preskriptionstiden för ringa narkotikabrott skulle göra det överspelat om någon använt droger för mer än 10 år sedan. Reglerverket för lärares ”moral” ska hanteras av professionella chefer, inte av politiserade beslutsfattare med ett behov av att visa tuffhet mot påstådd ”omoral”.
Det tredje problemet är att information är makt. Så länge som komprometterande information kan bli en förhandlingsbricka som kan användas för att få hållhakar på dina fiender kommer det att finnas incitament att samla på information. Även om ett fullt system för glömmande skulle införas kommer illvilliga informationssamlare att strunta i det. Men detta problem skulle lösa sig självt i ett mer avslappnat samhälle. Ju fler förbud och regler det finns som inte respekteras, desto mer hyckleri blir det i samhället, och mer utrymme för utpressning.
Personligen tror jag att tidvattensvågen av digital information är starkare än något program for glömmande. De problem som tagits upp av Mayer-Schönberger kan mycket väl leda till ett repressivt, paranoiagenomsyrat och självcensurerande samhälle, där människor är rädda för övervakning och attacker på samma sätt som i det forna Sovjetunionen. (Jag tror dock att denna negativa utveckling är mindre trolig utanför USA och Storbritannien. I exempelvis Frankrike är ledande politikers otrohet en struntsak som ingen bryr sig om. I Sverige har man också en rätt avslappad inställning.)
Men även i den anglosaxiska världen är det möjligt att se en positiv utveckling. Den kommer att drivas av demografiska krafter när en generation ersätts med nästa. Med tiden kommer Facebookgenerationen att växa upp och deras livsstil på nätet kommer till en börja med att kollidera med den äldre generationens värderingar. Till exempel, tonåringars vanor att skicka SMS och bilder med sexuellt innehåll med mobilen (sexting) är omfattande (20-25% enligt undersökningar). De kommande 10-15 åren kommer det att bli ett antal skandaler när ambitiösa och begåvade karriäradvokater blir nekade delägarskap när oanständiga nakenbilder som togs när de var tonåringar kommer fram vid bakgrundskontrollerna. Ett antal uppåtsträvande offentliga personer kommer att få sina liv förstörda när tabloidpressen inser hur lätt det är att få fram snaskigt komprometterande material genom att betala kontant för detta.
Jag tror att de offentliga väktarna av ”moralen” till slut kommer att förlora denna kamp på samma sätt som anhängarna av alkoholförbudet i USA till sist förlorade. År 2030 kommer nästan alla under 40 att ha varit på maskerad, lekt med sin kameramobil i sovrummet eller låtit någon kompis ta kort när de drack alkohol i sitt studentrum trots att de inte fyllt 21. Vid någon punkt kommer sympatierna att flytta sig från de som attackerar till ”missdådarna” när den nya generationen tröttnar på den äldre generationens hycklande moralpaniker.
Till slut inser rekryterare att en 10 år gammal Facebookbild där kandidaten är full och omgiven av sina kompisar inte diskvalificerar denne. Snarare kan man se det som en indikation på social förmåga. 2030 kommer den nyutsedde åklagaren att bli förlåten för sina 10 år gamla ”skandaler” som kommer fram om dennes ”missdåd” i sitt studentrum. Om samhället dränks i ”skandaler” om nästan alla kommer till slut ingen att orka bry sig eller bli upprörd. Ergo, då kommer materialet att glömmas bort. (Och som en bonus får vi ett mer avslappnat samhälle med diskrediterade tabloidmedia och färre moralpaniker.)
Mer information finns i hans bok, i en video från hans seminarium vid Harvard och i utskrivna radiointervjuer från CBC och NPR. Pingat på Intressant.
Svenska
