Under förra årets FRA-debatt spekulerades det om möjligheten att skapa en IP-nod i Helsingborg som förde datatrafik via laserlänk i luften över till Danmark (alternativt vid gränsen till Norge). Även om den formellt sett skulle vara olaglig kan det fungera om hela arrangemanget höll tillräckligt låg profil.

Nu tror jag inte riktigt på realismen i detta. Bedydligt mer sannolikt är att användare krypterar all trafik och använder nya metoder för anonymitet som OneSwarm.

Är du den Anders Andersson som brukade debattera (bland annat sådana här frågor) i swnet.politik i mitten av 90-talet? I så fall hej på dig, det var verkligen länge sedan!

Hälsning,
/Samuel S

Jag vill dock formulera mina egna invändningar något annorlunda. Du har uppenbarligen mer direkta erfarenheter av telekombranschen än vad jag har, och din beskrivning av situationen på 1990-talet ser rimlig ut, så jag tar den som utgångspunkt.

Hela tiden har gällt att polisen bara kunnat erhålla sådana upplysningar som teleoperatörerna ändå haft tillgång till, eller med relativt enkla medel kunnat skaffa sig. Det gäller även hemlig avlyssning, där operatörens personal har fysisk tillgång till kablarna. I rättslig mening har personalen fått rollen av vittnen, i vilken de för domstolen redogör för vad de vet om de tilltalades telefonkontakter med olika personer. Man kan jämföra det med hur någon, som iakttagit en grupp personer samtalandes utanför en bank strax innan den blivit rånad, senare i domstolen ombeds identifiera de samtalande parterna.

Till skillnad från vittnet utanför banken, så är operatörens personal belagd med tystnadsplikt avseende det mesta som de i tjänsten får erfara om abonnenternas kommunikation. Det handlar om abonnenternas förtroende för operatören som pålitlig budbärare; givetvis skulle inget företag acceptera att teleoperatören spelar in deras affärshemligheter och säljer dem till konkurrenterna. Denna tystnadsplikt har också gjort att polisen behövt särskilda befogenheter för att alls få ut några vittnesuppgifter.

Fram tills nu har dock operatören inte kunnat tvingas att samla på sig uppgifter för det enda syftet att de skall användas vid eventuella brottsutredningar. Polisen har vant sig vid att uppgifterna “alltid” har gått att gräva fram, och vill förstås att man även fortsättningsvis skall kunna gräva fram dem. En jämförelse skulle vara att de som vistas i närheten av en banklokal blir skyldiga att fotografera, spela in och i övrigt registrera allt som händer i området, så att de kan vittna om detta i händelse av ett bankrån. Naturligtvis kommer inte alla att respektera ett sådant påbud, men det är ett senare problem.

Vi har vittnesplikt när vi blir kallade till domstolen, men vi har inte den observationsplikt som skulle göra oss alla intressanta att kalla som vittnen. Nu inför vi en begränsad observationsplikt för teleoperatörernas personal, som därmed återfår något av den statstjänstemannaroll de hade på Televerkets tid, före 1993. Trots att de utövar sitt yrke i den privata sektorn, så blir de ofrivilliga kuggar i den statliga myndighetsutövningen. Gränsen mellan det privata och det allmänna suddas ut.

Nu finns det dessbättre andra sätt att kommunicera än via de allmänna telenäten. Man kan skicka handskrivna lappar, man kan signalera med solkatter, man kan använda radiovågor. Ibland hjälper en tredje, förmedlande part till med kommunikationen, ibland inte. Om jag sätter upp en spegel på mitt hus så att mina grannar på ömse sidor om huset kan skicka solkatter till varandra, blir jag då med den nya lagen skyldig att registrera när spegeln används, eller rentav vad den används till? Nej, inte som lagen är skriven, då den bara riktar sig till de operatörer som verkar på den allmänna telemarknaden och därmed är bundna av lagen om elektronisk kommunikation.

Den tekniska utvecklingen sätter allt kraftfullare verktyg i enskildas händer, och spegeln på huset ersätts snart av en flertrådig glasfiberkabel som används inte bara av mina närmaste grannar, utan av var och en i hela kvarteret, kanske hela stadsdelen. Några kopplar in multiplexorer för att etablera flera datakanaler i samma fibertråd, och kopplar i sin tur dessa kanaler vidare till andra. Säkert får de betalt också; de tillhandahåller ju användbara tjänster. Är de teleoperatörer nu? När måste de börja logga alla förmedlade samtal och e-postmeddelanden?

Juristerna har dragit en konstlad gräns mellan “teleoperatörer” och “andra aktörer” på marknaden, ungefär som europeiska kolonialmakter på 1800-talet styckade upp den afrikanska kontinenten mellan sig helt utan hänsyn till vilka grupper av människor som talade samma språk eller idkade handel med varandra. Nu får denna gräns allt större betydelse, särskilt i rättsliga sammanhang, samtidigt som tekniken tenderar att eliminera eller kringgå samma gräns. Inom kort kanske du i praktiken kan köpa samma tjänst antingen från en “teleoperatör” (och få såväl trafikdatalagring som signalspaning på köpet) eller från en “annan aktör” (och slippa bådadera). När sedan “teleoperatörens” tjänst rentav är den dyraste (eftersom den även måste finansiera den oönskade trafikdatalagringen), då kan man fråga sig vad som krävs för att abonnenterna inte skall flockas kring de “andra aktörerna”. Hot om fängelse? Dödsstraff?

Runt varje gräns, såväl i den konkreta verkligheten som i mer abstrakta sammanhang, brukar det finnas en gränszon inom vilken skärpt bevakning råder. Problemet är att varje sådan gränszon i sig har en gräns…