Idag är det övertydligt att affärsmodellen med publika Wlan-nät aldrig kommer att leva upp till hypen från 2002-2004. Den dramatiska prispressen på mobil data via 3G/HSPA har slagit undan benen för Wlan-operatörerna. I valet mellan Wlan access lite här och där och nästan fullständig geografisk täckning med en 3G-dongle blir valet lätt.
I det relativa misslyckandet för denna affärsmodell finns det flera viktiga läxor för andra aktörer inom industrin. Om vi går tillbaks till 1999–2002 fanns det ett entusiastiskt intresse för Wlan och möjligheten att skapa en omstörtande innovation (disruptive innovation) som kunde marginalisera de traditionella mobiloperatörerna.
Kärnan i denna hype var en enkel analys där man jämförde kapacitet/kostnad för en Wlan-accesspunkt och en stor 3G basstation. En Wlan-basstation kostade drygt 10 tusen kronor och klarade av att överföra 5,5 Mbit/sekund. En stor 3G-mast kostade en miljon och hade en kapacitet av 4,5 Mbit/sekund. Denna kapacitet skulle delas av alla användare inom mastens täckningsområde, så två streamande surfare som utnyttjade 2,25 Mbit/sekund var åt upp hela basstationens kapacitet. Kostnadsfördelen var dramatisk. 3G var 100 gånger (10.000 procent) dyrare.
Nu var detta i och för sig en förenklad kalkyl. Microbasstationer för 3G kostar inte en miljon. Köper man ett 3G nät finns inbyggt stöd för funktionalitet som roaming, handover, radioplanering, accesskontroll, billing osv. Wlan-operatörerna måste betala för att utveckla lösningar för detta när deras nät blir större och får många användare.
En annan faktor är att Wlan-basstationerna bara täcker ett område med en radie av 30 (inomhus) till 140 meter (utomhus). Geografisk täckning med Wlan kräver massor av accesspunkter. Men även om man lägger till kostnaderna för nätets core system och för att rulla ut ett stort antal Wlan-accesspunkter fanns kostnadsfördelen för Wlan kvar, även om den blev avsevärt lägre än en faktor 100. Och bygger man ett Wlan-nät får man högre kapacitet per kvadratmeter än med 3G.
Så såg världsbilden ut för sju år sedan. Wlan var inne bland IT-kunniga, akademiker och VC-investerare. Wlan omfamnades på ungefär samma sätt som Linux och Open Source. Det var bara telekom-operatörerna och Ericsson/Nokia/Siemens som satt och surade när alla kritiserade deras 3G planer och överpriserna de betalade på 3G-auktionerna. Jag måste erkänna att jag tillhörde Wlan entusiasterna själv.
Det som hände sen var att konkurrenterna (teleoperatörerna och Ericsson) svarade på hotet, utvecklingen tog en oväntad väg och Wlan-operatörerna satte krokben på sig själva.
Om man lyssnade mellan raderna på hur Ericsson och de andra i 3GPP resonerade innan Wlanhotet blev allvarligt hade leverantörerna tänkt att först sälja på alla operatörer 3G nät i grundutförande utan någon prispress. Efter det skulle man under flera år erbjuda små uppgraderingar av kapacitet i flera omgångar som man naturligtvis tänkte ta fullt betalt för och slutligen på andra sidan 2010 börja marknadsföra 4G (”LTE”).
När Wlanhotet dök upp tvingades telekomleverantörerna snabba på sin produktutveckling samt tidigare än planerat börja marknadsföra planerade uppgraderingar som HSPA. Till det kom prispressen när skuldtyngda operatörer skulle övertygas om att beställa 3G-nät under den tuffa perioden 2002-2004, vilket pressande priserna. Allt detta gjorde att delar av Wlan-operatörernas tänkta kostnads- och kapacitetsövertag krympte bort.
En annan faktor som oväntat bidrog till att underminera affärsmodellen för Wlan var den lediga kapaciteten i de färdiga 3G-näten efter 2006. Kundernas långsamma övergång till 3G och problemen för rena 3G-operatörer som Hutchisons 3 att få kunder ledde till att desperata operatörer satt med nybyggda nät men utan kunder som kunde fylla dessa med trafik. När 3 började marknadsföra 3G-donglar för data till fast pris definierade de om marknaden och skapade ett erbjudande som många andra mobiloperatörer tvingades kopiera. 3G-donglen blev en svår konkurrent till Wlan. Lägre bandbredd, men mycket bättre geografisk täckning.
Men det var Wlan-operatörerna själva som såg till att sabotera marknaden. Genom att hålla orimliga priser och inte samarbeta om attraktiva roaming-paket missade de det tidsfönster som fanns innan 3G näten var fullt utbyggda.
Det som ursprungligen gjorde konceptet Wlan så spännande var visionen om en småskalig nätutbyggnad där kostnaden för att komma igång var minimal. Om alla dessa nät samarbetade via ett clearing house som hanterade roaming skulle det spontant växa fram något som för användaren verkade som ett stort nät med god täckning. Tyvärr blev det inte så.
Priserna sattes alldeles för högt och operatörerna såg inte till att roamingavtalen blev rimliga. Med tanke på den dåliga täckningen och att det sällan fanns flera överlappande Wlannät på samma ställe borde naturligtvis alla operatörer ha öppnat sig för varandra och skapat en enda roamingpool. Men det gjorde de inte. Inte heller förstod operatörerna att utnyttja marknaden för tillfälliga kontantkort. Priserna sattes för affärsmän som var tvungna att komma åt nätet och inloggningen gjordes onödigt krånglig.
Även om Wlanindustrin inte har kunnat svara upp mot sina löften och det troligtvis kommer att visa sig vara en bortkastad investering ska vi alla vara tacksamma för allt ståhej som skapats de senaste nio åren. Wlan (och dess kusin WiMax) har stressat Ericsson och de traditionella teleoperatörerna. Det har drivit på innovationstakten. Bara hotet från Wlan-nät kommer att hindra giriga teleoperatörer från att höja priserna för mycket. Totalmarknaden för alla typer av Wlan-produkter är idag större än vad den annars skulle vara och därmed har priserna pressats neråt.
Svenska
